måndag, januari 11, 2016

what goes up, must come down

Rubriken. Känslan av mitt humör. Det är underbart med hormoner! Kan vakna och känna WOOOOPPPIIIIEEEEE, komma till jobbet, jobba mina timmar och känna precis samma sak. Gå hem från jobbet (som en geisha, annars gör kroppen för ont) och fortfarande vara på finfint humör. Och sen bara pladask. Platt som en pannkaka så är humöret i botten och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag gråter visserligen inte alls särskilt ofta (förutom när det är riktigt jävligt) men jag känner mig ungefär som.. som.. som den ensammaste människan i världen? Även om jag inte är det. Har världens bästa man, en mysig ( ochvisserligen rätt tjurig) gullhund, familj och vänner så det räcker. Men det är ändå bara känslan, av ensamhet, bitterhet, nedstämdhet och så vidare. 

Jag hatar det. Men jag fattar att det är hormonerna som spökar. Ungefär som jag spenderade hela förra vintern med att gråta så snart Jakob lämnade lägenheten och skulle träna och kände mig även då ensammast i världen. Men då åt jag alldeles för hormonstarka p-piller och blev hormonell av det. Sen slutade jag med p-pillerna och då vet vi vad som hände.... 

Det är underbart med hormoner. 
__________________________________________ Viktoria

1 kommentar:

Malin sa...

Aldrig kul med humörsvängningar men som du säger är det bara hormonerna! Blir ännu värre efter ungen är ute. Dock bara första veckan å sen är man ganska normal igen :):):)
Håller tummarna att du får må bra resten av graviditeten och att hormonerna håller sig i chack!
Kram ❤️