onsdag, januari 27, 2016

var är mitt rosa fluff?

Jag vet att jag uppfattas som otacksam och bitter över hela den där graviditetsgrejen. Jag är tvärtom otroligt tacksam att vi kunde bli gravida tillsammans och att vi får möjligheten att bilda en familj ihop. Det är en fantastisk möjlighet och jag är glad att just jag och Mannen är som gjorde för varandra. 

Men jag lever inte i den här rosa fluff-världen. Njet. Icket. Nej! Bara för att jag är tacksam att vi kan och ska bli föräldrar behöver jag inte uppskatta att vara gravid. Jag avskyr att vara stor, oformlig och stel. Att fogarna knakar för varje steg, just nu har jag svårt att gå med hunden ens runt kvarteret. Att inte kunna sova ordentligt och vara så överfylld med hormoner att tårarna sprutar åt alla håll och kanter. Jag hatar att få bristningar och inte känna mig bekväm i min egen kropp. Att inte kunna andas ordentligt och ha en ständig obehagskänsla i kroppen. 

Jag är van att vara kurvig. Mjuk. Lite fluffig sådär. Ha en rumpa som är skön att sitta på - och har inte tyckt det varit så stort problem senaste åren. Men mina gravidkilon, som lixom är de enda kilon som är "accepterade" av samhället och normerna, de mår jag istället skitdåligt av. 
Mannen är duktig på att berätta hur fin han tycker jag är. Och min familj och omgivning likaså. Men när jag själv inte trivs med mig själv, spelar det ingen som helst roll vad andra tycker. Precis som alltid - jag brukar skita i vad andra, samhället och anonyma kommentarer säger om mig och min kropp - så länge jag trivs så är det ingen fara. Men nu trivs jag inte. Och vad än andra säger, så ser jag inget positivt i spegeln.

Jag må vara fixerad vid utseendet. Ja, må då så vara. Men när jag blir grinfärdig så fort jag passerar en spegel så blir mina dagar inte sådär supermotiverande överlag. Det är svårt att hitta glädjeämnen i vardagen när tårarna ständigt ligger på ytan. 

Jag skriver inte detta för att få kommentarer om att jag "är så fin gravid" etc. Jag skriver det bara för att försöka få ut det ur mig. Kanske kunna börja acceptera mig själv, när jag erkänner att det är ett problem. 
__________________________________________ Viktoria

3 kommentarer:

Johanna sa...

Alltså, jag trivdes verkligen inte heller dom gravid. Typ det värsta jag gjort! Trots relativt små besvär. Och lillasyster tog ett år att gå till så många tänker nog att man borde vara tacksam då, när man haft det lite svårt. Men att vara gravid alltså, inte min kopp te. Jag förstår inte att så många tycker det är en av de bästa sakerna i livet och tycker att de aldrig varit vackrare. Jag kan tycka ANDRA gravida är otroligt vackra, men jag tyckte verkligen inte det om mig själv. Så du är inte ensam, men det kanske inte är det du vill höra nu. Puss påre hur som helst! ❤

Åsa Marklund sa...

Jag är på ditt lag! Det är fasen vedervärdigt att vara gravid! Med en ailien som försöker punktera en lunga och bryta av några revben. Hur jag tog mig igenom skiten FEM gånger är en gåta! Däremot är man sjukt tacksam då ungen väl är ute!
Kram på dig!

klara sa...

sv; Jaaa newbie-butiken finns i MOS! Men tycker typ att det finns mer här på kappahl än det fanns där.. lol. men dom snackade om att dom skulle få in massa mer fint vecka 6. Så det borde ju ha kommit. Ska du dit?! :D

Aah okej men du, då är det inte så länge var!! Lyllo. Är så lång väntan. Samtidigt som tiden gått så snabbt.
Innan jag blev preggo så ville jag inte veta kön. Men nu när jag väl har en unge i mig så är jag jättesugen på att ta reda på det. Dock så vill inte Emil så då blir det ju inte. Men det känns ändå roligt med en överraskning. Hahah hade varit mysigt med en hundvalp.. men tur att man lär sig att hantera en unge också! Finaste man får i livet. Förstå så sjukt att man har skapat något tillsammans med den man älskar mest.. kan tänka på det mycket, hur FINT det är och vilken tur man har!!