fredag, oktober 16, 2015

att vilja känna samma som "alla" andra.

I måndagskväll gjorde vi det officiellt, efter att ha varit på ultraljud. Att vi väntar barn. Men jag tycker det hela fortfarande är väldigt jobbigt. 

"Alla" är superglada: gratulerar stort, högt och ljudligt. Vilket jag förstår! De allra flesta blivande mödrar skulle såklart vara superglad över det hela. Men jag är tydligen inte som de allra flesta. Jag försöker! Jag försöker verkligen. Jag vill känna längtan och vara överlycklig över det mirakel som sker. Men jag har ännu inte riktigt tagit till mig vad som kommer hända. Alla förändringar det innebär. Ännu längtar jag inte.

Att jag dessutom inte mått så bra i min graviditet gör det väl heller inte bättre. Ångest, massor med kräkningar, foglossningar, förkylning och extremt utmattad.   

Det handlar inte om att jag inte tror att jag kommer kunna ta hand om ett barn. Eller att jag inte kommer ta till mig barnet. Det kommer säkert gå bra, när vi väl är där. Men nu är jag knappt halvvägs och tycker mest att allt känns jobbigt. Försöker få den där positiva känslan - genom att köpa lite bäbiskläder, spana på barnvagnar och planera för framtiden. Men det är så ogreppbart ännu. Jag kan inte leva mig in i hur livet med barn kan vara. Hur vårt liv med barn kommer att vara. Min fantasi räcker inte hela vägen. 

Så just nu ser jag bara foglossning, trötthet och en mage som ser ut att vara full i pizza och smågodis.  Samt en förkylning som hängt med i 4,5 vecka nu. Det som är i slutet av tunneln har jag inte lyckats ta till mig ännu.

Tur jag har kring 20 veckor till på mig.
__________________________________________ Viktoria

2 kommentarer:

åsa sa...

Jag tror att väldigt många känner som du. Jag gjorde det, särskilt med första barnet. Och detsamma gäller när barnet kommer: det tar sin lilla tid för många (de flesta?) att hitta sig själva i föräldraskapet. Det är absolut inget konstigt. Snarare tror jag att det blir lättare att knyta an om man inte är så stressad över hur det "ska" kännas. Bebistiden är inte heller alltigenom ljuvlig och ibland när folk säger att man ska "njuta av bubblan, tiden går så fort" kanske man känner för att sparka hen på smalbenet eftersom man är helt översköljd av känslor och inte alla är rosenskimrande. Därmed inte sagt att det är lika för alla eller att det måste kännas jobbigt. Ett som är säkert är att den självklara, överväldigande kärleken kommer. Kanske inte på en gång, kanske inte första tiden, men tro mig: den kommer och den är värd allt. Till slut.

Emma sa...

Tänkte säga nåt bra men Åsas kommentar var så himla fin så jag låter bli. Bara det att du vet vart jag finns. <3