torsdag, september 03, 2015

tacksam.

Det finns så otroligt mycket fina människor i min närhet. Familj, vänner, svärfamilj. Som ger mig styrka när jag är svag och höjer mig ännu högre när jag är på topp. 

Jag lever med en man som är det enklaste i världen att leva med. Som alltid låter mig vara mig: även om det är en mig med ångest, tårarna rinnande ned för kinderna som hulkande försöker förklara vad som försiggår i huvudet. Eller om jag kommer hem från jobbet studsande och bubblande berättar om kunder, omsättning eller fantastiska inköp som gjorts. 

Han låter mig alltid vara mig, precis som han alltid är sig själv. Lugn, avslappnad och jordnära. Och omtänksam. Han stryker mig över håret om det är en sådan dag, och skrattar med mig när jag är på det humöret. 

Varför jag ens nämner ångest, är för att jag tycker det är viktigt att prata om. Oavsett varför man har det. Det kan vara över saker i smått. Det kan vara något man dragits med i åratal. Jag har själv haft problem med det i perioder av mitt liv. Som yngre hade det tendenser att gå ut över maten, men inte längre. Jag försökte häromdagen förklara för Mannen hur ångest kändes, men det är svårt att sätta ord på. Irrationellt. Oftast helt ologiskt. För mig kliar det på insidan av hela kroppen, sådär så det är omöjligt att sätta fingret på. Och huvudet går runt runt runt runt. Tankarna går inte strukturera och det finns inte en chans i världen att förstå vad som händer där inne. Eller utanför heller för den delen. 

Och så gråter jag. Tills tårarna tar slut. 

Varför jag har ångest? Ibland vet jag inte. Någon gång har det suttit i min egen självbild. I utseende vs. samhälle och förväntningar. En annan gång i relationer, livet jag levt eller sådana i min omgivning som fått mig att bli en mindre, svagare människa. En sådan som jag inte vill vara. En sådan som jag inte känner igen mig i. Men jag tror att oftast grundar sig min ångest helt i mina egna krav på mig själv. Min egna höga kravbild. Jag har alltid ställt höga krav på min själv och mina prestationer. Så att jag ibland glömmer bort att leva. Glömmer bort att njuta av de små framgångarna. Eller klarat av att stanna och se var på vägen det kanske blev fel. Jag kör på i 120km/h till jag inte hinner väja för den där bergväggen som plötsligt tornar upp dig framför mig.

Den bergväggen är min ångest. Full fart in i den och ibland tillsynes omöjlig att besegra. 
__________________________________________ Viktoria

2 kommentarer:

Rosita Cederberg Andersson sa...

Du är du och vi ❤️ dig både med och utan jobbigheter! Kram❤️❤️

Veronica Cederberg sa...

Mycket bra skrivet. Love you, sis ❤️