måndag, september 28, 2015

att berätta. lite i smyg.

Ja. Den stora anledningen till en stängd blogg. Bilden nedan är dock rätt gammal nu, är nästan sex veckor sedan vi åkte till Umeå och Norrlandskliniken för att se så saker såg ut att stå rätt till därinne. Om två veckor ska vi titta till filuren där inne igen, fast denna gång här i Skellefteå på RUL.

Nu är det såhär. Jag är inte riktigt riktigt redo att prata vitt och brett om detta ännu. Både för att bara knappt två månader innan den här blev till, åkte jag in akut på sjukhuset med blödningar och hemska värkar. Jag skulle dagen efter gå in i vecka 13, men allt slutade där och då. Och detta har inte skapat den mest stabila människan, något som blev ännu värre när jag blev gravid igen. Plus den lilla detaljen att jag aldrig riktigt kunnat se mig själv med barn. Jag är tacksam att man har nio månader på sig att vänja sig med tanken. Vilket jag inte riktigt har gjort ännu.

Just därför är det ni - och inte hela världen - som får veta detta idag. Jag vill själv vara den som bestämmer när jag är redo att berätta för resten. 


Jag är i vecka 17. Beräknad i mars. Pappan har svävat på små moln och jag har kräkts. I massor. Kan berätta att det är svårt att gömma sig bakom träd när man måste kräkas precis intill vältrafikerade vägar på väg till jobbet. Och att försöka maskera det med att man klappar hunden lurar troligtvis ingen. I morse försökte jag inte ens dölja det. Jag kräktes alldeles för mycket. 

Det är också delvis därför jag är hemma från jobbet några dagar nu. Inte för att jag kräks, men för att jag trots feber och en jävlig förkylning jobbat 12-timmars pass i högt tempo. I fredags sa kroppen ifrån. Under helgen har jag knappt orkat gå runt kvarteret med hunden, benen bär mig inte riktigt. Jag hatar att inte orka det jag är van vid att orka. 

Nämen.. en liten Vargunge in the making. 
__________________________________________ Viktoria

4 kommentarer:

Emma sa...

Lilla grynet! <3 Se till att ta hand om dig, och för att vara superklyschig och ge ett råd som du redan vet men inte kommer lyssna på mer än vanligt den här gången heller (hehe) - lyssna på kroppen. Vila. Njut av att du har världens bästa karl som tar hand om dig. <3

Emelie sa...

Älskade vän!! ❤️❤️❤️
Den lille kommer ha turen att få komma till världens bästa mamma och pappa(även om jag aldrig träffat honom)
Du måste ta hand om er å vila (de kommer kroppen att tacka dig för senare)!!
Massor med kramar!!

åsa sa...

Grattis! Vad roligt! Låter som du haft det riktigt tufft, hoppas du får må bättre nu!

Johanna sa...

Åh, nu fick jag så dåligt samvete att jag är så dålig på att läsa bloggar nu för tiden. Detta har jag ju helt missat! Jag kan på nåt sätt förstå, men ändå inte. Jag åkte in med smärtor när jag var i v 6 med Nemi, dock gick det bra. Men oron fanns där hela tiden. Och den där känslan att inte sväva på moln, att inte ta till sig graviditeten. Jag vill känna att jag förstår det också, fast man aldrig egentligen kan förstå en annan människas känslor fullt ut. Men med Charlie tyckte jag också att det var svårt att förstå att jag var gravid, skulle bli mamma. Jag hade även svårt att ta till mig honom efter han kom, det tog några månader innan jag kände att jag verkligen älskade honom. En del känner ju det direkt de blir gravida typ. Jag har svårt att sätta ord på vad jag kände, och det kanske inte alls är samma sak som det du försöker beskriva. Åh vad svårt. Hoppas du landat i det snart <3