när kuratorns ord inte går fram.

Träffade kuratorn för någon vecka sedan. Hon var rätt tydlig med att jag skulle varva ner. Ta lugna promenader. Slappna av. Ställa mindre krav på mig själv. Tillåta en helkväll i soffan utan måsten. Spendera kravlös tid i skogen. Inte alltid försöka vara Fröken Duktig. 

Det går, helt ärligt, skitdåligt. Skitjävladåligt. Ja, jag tar lugna promenader dagligen (hej hundägare!) och jag är alltid i skogen på helgerna. Men jag är aldrig kravlös. Inte just nu. Inte alls. Jag ställer höga krav på mig själv hela tiden. På min jobbprestation. På mig själv. På det mesta. Blir stressad över att göra ingenting och är övertygad om att jag aldrig gör tillräckligt. 

Att jag alltid kan vara lite bättre än vad jag är. En lite bättre flickvän. Lite bättre kollega. Lite bättre chef. Lite bättre vän. Lite bättre syster och dotter. Bara vara lite bättre allt.

Jag är jävligt less på mig själv. Vissa dagar tar Fröken Duktig över helt. Ger mig inget som helst utrymme att slappna av. En dag, hoppas jag att kuratorns ord når hela vägen fram. Att jag tar till mig det. Lyssnar. Förstår. Och bara låter mig själv vara, helt utan krav.

__________________________________________ Viktoria