fredag, augusti 15, 2014

kebnekaise. drömmen. livet.

Jag har helt ärligt mått sådär senaste tiden. Och flera gånger i bilen på väg mot Nikkaluokta ifrågasatte jag mig själv. Varför jag drar iväg. Inte kan vara som "alla andra" och bara njuta av sommar, sol, stränder och after beach. 

Sedan såg jag fjällmassiven torna upp sig framför mig. Och kom ännu en gång på, varför jag gör det här istället för solsemestrande och strandhäng i Boviken. Det. Är. Helt. Magiskt. I. Fjällen.

20 kilo på ryggen. Hunden i kopplet. 
19 kilometer till Kebnekaise Fjällstation från Nikkaloukta.


Fjällstationen är inte alls vad jag stötte på förra sommaren, dvs STF-stugorna vid Aigert, Serve, Tärnasjön, Syter och Viterskalet. Kebnekaise Fjällstation har allt: Restaurang. Fullständiga rättigheter. WiFi. Rinnande vatten. Elektricitet. Ja, ni fattar. Men jag hade tältet. Som jag slog upp nära de förnödenheter jag behövde: en gnistrande klar fjällbäck och en lämplig skithusbuske. Det är mer min grej.

Och jag vaknade tidigt på måndag till en 
helt fantastisk utsikt och underbar dag. 


Min stora plan och utmaning var toppturen. Västra Leden upp till Sydtoppen av Kebnekaise. Så tidig morgon satte jag selen på hunden, packade en dagsväska med lite mat, kläder och stegjärn - och begav mig av. 

Att ge sig an Kebnekaise är det absolut mäktigaste jag någonsin gjort. Och jobbigaste. Utsikten är stor del av tiden hisnande och fick mig att tappa andan. Även om det var helt omöjligt att fånga på bild. Men det är även helt galet jobbigt. När första stigningen kom tänkte jag, att "så här brant kan det ju inte vara hela vägen."

Det var det inte. 

Det var brantare. 


Det tog många timmar. Många pauser. Många svordomar. Och en del bittra tårar. Men efter tusentals stenar så ser jag den. Sydtoppen. Glaciären. Sveriges Högsta Punkt. ...även om det är lite oklart just nu, jag vet. Glaciären på Sydtoppen smälter och det gör inte Nordtoppen. Kan vara så att Nordtoppen just nu är högre, jag vet faktiskt inte.

Och skiter fullständigt i det. När jag stod där uppe var Sydtoppen fortfarande offiellt Sveriges högsta topp. Det räckte för mig.


Jag hade sol hela dagen. Tills jag kom till toppen. Då kom dimman. Fast jag var inte helt kaxig där uppe ändå, hade nog inte ställt mig och fotograferat en massa hur som helst. Toppen är verkligen en topp (tänk snödriva) och det är läskigt brant långt långt långt ner på sidorna. Kan snälla någon bara ta min bild så jag får gå ner igen?

Men adrenalinet! Känslan! Oövervinnerligheten! Lyckan! Det är helt galet häftigt att stå där uppe och fatta att man faktiskt klarade det!


Det tog minst lika lång tid tillbaka. Min fysiska form är näst intill obefintlig, och det krävs mer än så för att orka hela vägen. Men det gick, även om det hade hunnit skymma även norr om polcirkeln när jag väl kom tillbaka till fjällstationen igen på stapplande ben. Tyvärr stapplade min fyrfotade vän lika mycket och blödde från ett par klor som nötts ner ordentligt. Tassarna värkte och vi stupade i säng. Redan då hade jag insett att jag kommer måsta avbryta min semester tidigare än planerat.

När vi klev upp tidigt på morgonen efter ville han inte gå. Tassarna var fulla av var och sårvätska efter att underlaget hade slitit för hårt på trampdynorna. Han hade mer muskel- och ledvärk än mig och ville knappt gå ut ur tältet. Lockade med honom till uthyrningen, hade fortfarande stegjärnen att lämna igen. Men han hade verkligen ont, och att ta med honom på en 19 kilometer lång promenad tillbaka till Nikkaluokta var otänkbart. Bokade biljett för oss båda på nästa helikopter istället.


Den planerade turen via Tarfala, Kaskasvagge och Vistasdalen får vänta till en annan gång. En helikopterfärd tillbaka till bilen och sedan bege "hem" till Uttersjön för ett par dagars vila var ett bättre alternativ. 

Vilka minnen. Och vilka fantastiska människor jag träffat. Men mer om dem sen, klockan är mycket och trots att jag fortfarande har semester - om än på hemmaplan - så behöver jag min sömn!
__________________________________________ Viktoria




3 kommentarer:

Rosita Cederberg Andersson sa...

Ja herregud vilken tripp, vilken bedrift att klara av den! Bra gjort du å Grisen! Kram

Johanna sa...

Så tråkigt för Gandhi :(
Men vilken upplevelse det måste ha varit! Du gjorde det! Bra jobbat gumman!

Timmy sa...

Haha sedär satt jag också!
Ja riktigt strångt gjort!