onsdag, februari 26, 2014

paniken.

Jag har aldrig egentligen varit rädd för tandläkaren. Men efter förra besöket är jag inte jättekaxig. Det är tre år sedan. Har inte varit dit sedan dess, för jag tyckte faktiskt inte det var särskilt spännande. En misslyckad borttagning av en visdomstand och alldeles för mycket smärta.

Bilder från blogginlägget jag skrev då, 15 mars 2011.

Min pappa övertalade (tvingade?) mig att ta tag i det där. Gå till tandläkaren. Sluta skjuta fram problemen. Jag lämnade Folktandvården och valde samma privata tandläkaren som båda föräldrarna går hos. Förutom ett par mindre hål som ska lagas, lite tandsten som ska skrapas så fick jag samma dom som senast: Visdomstand. Ska. Bort. 

Kul. Men jag behövde inte ens börja gråta för att få en remiss direkt till kirurgen på sjukan. Hade Tandläkare Per inte velat skicka mig till kirurgen hade jag börjat gråta. Tills han låtit mig få en remiss. Min förra visdomstand bråkade friskt, men när jag till slut fick komma till kirurgen gick allt fint. Men till dess hade jag ont, åt alldeles för mycket värktabletter, mådde dåligt av allt Kåvepenin och såg ut ungefär som Quagmire. Med sprucken läpp. Nu var det visserligen Folktandvården och inte Tandläkare Per. Men magkänslan skrek ALDRIG I LIVET, JAG VILL SOVA IGENOM DET HÄR!

Så kul ska jag ha. Ta bort ännu en visdomstand. Tredje gången gillt, eller tror vi att nummer fyra kommer bråka lika mycket den?
__________________________________________ Viktoria

Inga kommentarer: