onsdag, september 18, 2013

#mobbad - min historia

Högstadiet. Fyra klasser från tre olika skolor hade slagits samman och tre helt nya sjundeklasser hade bildats. Jag hade fått en mossgrön Fruit of the Loom tröja av mina föräldrar. Och ett par mörkblå Crocker-jeans som var uppklippta nedtill, så de täckte skorna bättre. Ett par nya Nike på fötterna. Jag hade den snygga ryggsäcken från Haglöfs som var så het just då. Jag hade precis det som var modernt. Det som var rätt då. 

Men ändå var jag annorlunda. I deras ögon.

Jag visste inte då vad jag gjorde för fel. Idag, 16 år senare förstår jag. Men då var det helt oförståeligt, helt ofattbart. De var det där gänget som finns i alla skolor. De som de andra eleverna ser upp till, det som alla vill vara en del av: Det Coola Gänget. 

I tre års tid fick jag höra hur ful jag var. Vilka fula kläder jag hade. Hur tjock jag var. Att jag var konstig. Att jag gjorde fel, att jag var fel. Jag hade vänner, det hade jag absolut. Bra vänner! Kanske inte så många, men de jag hade höll jag hårt i. Och de räckte för mig. Men mobbning sätter spår även i den som försöker vara stark, i den som försöker låtsas som om det inte berör. Jag tror att det har gjort mig till en starkare människa idag. Men då, på högstadiet, då var jag inte stark. "Vad fan har du på dig? Helvete så ful du är." Ord ingen ska behöva höra. Ord som blev vardag. Ord som gjorde ont.

Jag tror aldrig att mina föräldrar fick veta. Även om skolan visste. Men skolan blundade, precis som de blundar än i dag. Alla elever gjorde ett arbete om ett grundämne. Presenterades på ett A4, hängdes upp på väggarna i NO-korridoren. Jag var så stolt över mitt, minns ännu idag hur mycket tid jag la ner för att göra en snygg skyline över Rönnskärsverket i bakgrunden. Två dagar senare hängde alla - utom min - kvar på väggen i korridoren. Den låg sönderriven på golvet. Minns hur lärarna tittade åt andra hållet. Det man inte pratar om, det finns inte. 

Vems ansvar är det, om inte lärarna, att hjälpa den som är utsatt? Jag minns en idrottslektion särskilt väl. Idrotten var det enda stället där det blev fysiskt. Där knuffarna alltid var lite tuffare mot mig. Sparkarna riktades mot mina ben och det kunde skyllas på att man missat bollen, kommit försent in i situationen. Som tur var jag stark. Snabb. Kunde oftast komma undan. Men just denna idrottslektion spelade vi rinkbandy. Skridskor var inte min styrka. Efter flera hårda rapp över armarna och en rejäl checking from behind från samma tjej - hon som alltid var värst - fick jag nog. Gav tillbaka. Svingade klubban hårt. Slog. Det slutade med att vi båda låg på isen, klubbor och knytnävar ven i luften. Idrottsläraren ryter i, fly förbannad, bryter in innan någon av oss blir skadade. Skickar in henne i omklädningsrummet. Mig leder han av isen, jag har tårarna rinnande ner för kinderna. Innan jag kliver av säger han lågt: "Bra Viktoria. Helt rätt!"

Han hade sett vad som pågick. Kanske för att det blev tydligt just på idrotten. Men frågan kvarstår. Om han nu hade uppmärksammat problemet, varför skedde ingenting? Varför lät han - och hans kollegor - det fortgå? 

I efterhand var jag otroligt tacksam över fritidsledaren Aina. Som alltid hade sitt kontor öppet. Vi pratade aldrig om vad som pågick, men jag satt ofta hos henne på rasterna, när det var som värst. Och kamratstödjarna vi hade i sjuan. Tony, Jossan, Malin. Minns inte alla era namn, men jag minns hur tryggt det var att ha er där. Tacksam för fotbollen och den underbara värld som fanns där. För att jag hade en familj som alltid peppade mig, stöttade mig - även om de inte alltid riktigt visste vad som pågick. 

Det blev bättre. Med åren. Inte så mycket att de blev snällare mot mig, men jag slutade bry mig lika mycket. Och de tappade en del av intresset för mig, gliringarna kom inte lika tätt längre. När nian närmade sig sitt slut hade jag bestämt mig för att flytta från Skellefteå. Börja om på nytt. Det gjorde jag också, började gymnasiet i Umeå. Inget bagage som följde med, ingen som visste min bakgrund. Ingen som dömde mig för vad de tyckte om mig. Och gymnasietiden blev precis vad jag hoppats på, en chans att börja om. 

Jag blev stark. Jag förstod i efterhand vad deras problem var. Jag har kunnat ta till mig av mina lärdomar och framför allt lärt mig att stå upp för mig själv. Allt vi går igenom färgar oss. Även om jag just då, som 14 år och en ung och osäker individ, aldrig kunde tro att det jag gick igenom då skulle göra mig en stark och ännu bättre människa i framtiden.

Just idag är jag stark.

Aftonbladet granskar just nu kräkningarna i skolan. Om hur klimatet och mobbningen. Om samhällsproblemet. Ett försök till hjälp, ett försök till att kunna förändra. Här finns en direktlänk till sidan.
__________________________________________ Viktoria

4 kommentarer:

Johanna sa...

♡♥♡ Vet inte vad jag ska säga... :(

camilla sa...

<3 Älskar dig vännen <3

Nordinspire Communication AB sa...

Goa vännen... kramar i massor.
tänker också på ödmjukhet och styrka i kombination - vad det kan försätta berg.

Lycka till med allt vad du tar för dig.

Anna L sa...

<3