måndag, augusti 26, 2013

once upon a time.

Min mormor och morfar bodde i Storuman hela min uppväxt. Jag har minnen från Vildmannen, från grusvägen man kunde köra till deras hus och utflykter till Avasund. Minnen av alla morfars hundar han haft genom åren, där alldeles för många hette Pia. För enkelhetens skull. Jag minns morfars sätt att äta ägg på. Och hans väl använda kortlekar. Jag minns hur jag växte om min söta lilla mormor och hur hon värmde sina hembakta djupfrysta kanelbullar i ugnen. Jag minns hur hon lagade flatpalt och hur vi åt hemkokt hallonsylt med mjölk till efterrätt. 
Jag vill minnas dem som de pigga, söta morföräldrar de var. Försöker att inte tänka på de sista åren. På hur sjukdomen tog min mormor ifrån oss. Eller tog oss ifrån vår mormor, då vi inte längre fanns i hennes medvetande, i hennes minne. 

När jag i torsdags bytte buss i min barndoms Storuman kom minnena till mig. Mormor. Morfar. Pia. Huset. Hundgården. Den mörkblå Volvo 145 de körde. Och så mycket annat. Det är nio år sedan vi sa farväl till mormor, tolv år sedan morfar lämnade oss. Men de är fortfarande lika viktiga för mig. Finaste Gerda och Sigvard!
_________________________________________ Viktoria

Inga kommentarer: