fredag, augusti 23, 2013

Kungsleden del 5, Syter - Viterskalet - Hemavan

Sov inte alls lika gott i den lilla stugan som jag gjort i tältet tidigare nätter, men erkänner att det var skönt att äta sin frukost vid ett köksbord. Och kunna koka upp lite vatten på köket och tvätta sig - luktade säkert inte supergott efter några dagar på fjället. Värsta lyxen! 

Vaknade dock med svullna halsmandlar och en förkylning på väg. Bestämde mig att om det fanns energi skulle jag ta hela vägen ner till Hemavan direkt, och skippa den planerade natten vid Stf Viterskalet. Det skulle innebära 24 friska kilometrar! 
Turen började upp över Sjul-Olsaxeln i galen sidvind. När vinden greppade tag i packningen kunde jag inte riktigt gå rakt, utan missade spången flera gånger för att jag inte klarade stå emot vinden. Plums ner i myrmarken - kalfjäll och vind är en spännande kombination! Vädret erbjöd mesta dels väldigt låga och mörka moln, men med små glimtar av sol och blå himmel. 

Har förövrigt också en hund som är som sin matte - ska vara med på alla bilder han bara kan. Försökte fota de små tussiga växter som jag passerade, men fick en hundrumpa på köpet. Nåväl! 
Kom ner till det omtalade och mycket vackra Syterskalet, en nästan milslång dal som går mellan Norra och Södra Sytertoppen. Två svarta branta fjäll och en grönskande vacker u-dal mellan. Helt fantastisk! Dock hade jag där motvind - och kände mig som tjejen i tv-reklamen som står framför vindkraftsnurror och kinderna fladdrar! Stannade till en liten stund vid raststugan i början av dalen och bytte några ord med några andra vandrare, men gick sedan vidare i rask takt. Hade många kilometrar att avklara! 
Vinden tvingade mig att gå näst intill dubbelvikt, och halvvägs kom regnet. Och sedan haglet. Herregud vilken hagelskur! Upp med buffen, ner med mössan, på med huvan - så gick även det bra. Fina fyrfotingen var inte helt nöjd med vädret utan tyckte lite synd om sig själv och försökte gömma sig i alla små buskar han passerade. Det blev någon tuff timme genom Syterskalet, men samtidigt är det så vackert med alla bäckar som forsar likt vattenfall ned för fjällsidorna. Vädret didn't get me down! 

Kom fram till Sft Viterskalet och stannade bara för lite varm choklad och en ölkorv, satte direkt fart mot Hemavan. Bara 11 kilometrar kvar och inte allt för mycket stigningar. Ville verkligen inte krypa in i ett tält med blöta kläder, inget torkar i ett tält. Så jag tog fart och fortsatte! 
Sträckan mellan Stf Viterskalet och Hemavan var fin, men mobilen hade dött i kylan och vädret tillät inte allt för många tillfällen att plocka fram min Canon ur väskan. Mycket renar på den här sträckan, till hundens stora lycka. Lika spännande varje gång han såg en ren!

När vi närmade oss Hemavan var utsikten hisnande igen, när de norska fjällen tornade upp sig i fjärran. Mötte allt fler människor, många går endags- och tvådagsturer i området. Trots att det här blev min absolut längsta dagsetapp och dessutom med både tuff vind och nederbörd så var benen oförskämt lätta när jag trampade in på Hemavans skidområde och tog de sista fyra kilometrarna ner till Kungsledens södra entré.
Regnet öste ner på mig när jag 7,5 timmar efter jag lämnat Sft Syter nådde entrén, men jag var så euforisk att jag nästan snyftade lite och inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Jubla? Skratta?  Gråta? Hoppa? Eller bara ta skydd mot regnet? Tror det blev en liten kombination av dem alla.

Jag fylldes av en enorm stolthet, att jag enbart med hunden som sällskap lyckats ta mig över fjäll och genom dalar. Tältat ute på fjället, burit allt på ryggen och verkligen njutit av att leva i stunden. Jag hoppas att fler får möjlighet att känna den känslan, oavsett vad det är som får er att känna den!

Om det var min första och sista hajk? 
Det hoppas jag verkligen inte!
__________________________________________ Viktoria




Inga kommentarer: