fredag, augusti 23, 2013

Kungsleden del 2, Aigert - Serve

Somnade redan klockan sju på kvällen, så när jag vaknade 06.30 var jag glad och utvilad. Tittade ut genom tältet och såg.. ingenting! Tjock dimma hade lagt sig över fjället och jag såg inte ens handen framför mig. Som tur var lättade dimman något, och strax efter åtta gav jag mig av mot nya äventyr efter att ha delat ett par knäckemackor med hunden och kokat vatten till den varma chokladen i det fina trangiaköket jag bar med mig. 
Det var närmare nollgradigt under natten, vi hade båda sovit i samma sovsäck och hållit varandra varma, jag och Biff'n (som han allt som oftast kallas numera). Så Skellefteå-mössan på, kylan hade inte riktigt velat släppa taget när vi begav oss. Trippen ledde oss upp-upp-upp på Lill-Aigert. Morgontrötta orutinerade fjällvandrarben klagade något, men det gick. Tyvärr var Lill-Aigert det osexigaste fjäll jag någonsin träffat på - mest bara sten överallt - i kombination med låga moln och en hel del dimma. 

Traskade på till nästa topp, Juovvatjåhkka - som, värdelöst vetande, är den högsta passagen längs hela Kungsleden söder om Kebnekajseområdet, med sina 1112 m. ö.h. Det kändes i benen! Hittade på en raststuga innan färden begav sig nedåt igen, där det blåste extremt uppfriskande vindar och inte fanns någonstans att knyta fast hunden - så han fick göra sällskap på dass. Gulligt. 
Utsikten var hisnande, men sedan gavs det av nedåt igen. What goes up, must come down - vilket även gäller oss som vandrar. Nedförsbackarna är nästan lika jobbiga som de som går uppåt kan jag lova. Kom ner till en vacker dal med myrmark och mina ben var rätt trötta och modet föll när jag såg skylten nedan. Servestugan 9. Fy! Vädret skiftade hela dagen. Lite sol blev det, men mest (grå) moln och lite stänk från skyn. 
Hann med ännu en rejäl stigning upp på Vuomatjåhkka innan det begavs nedåt genom en oändlig björkskog. Passerade vår första hängbro över ett vattenfall i Servvejuhka - ett problem jag inte räknat med. Jag har nämligen en hund som inte uppskattar broar. Inte det minsta. Hängbroar som svajar gör inte saken bättre och den gemensamma nämnaren för alla broar i fjällen är det glesa avståndet mellan plankorna - perfekta för hundtassar att glida mellan och fastna i. Hyperstressad hund som är nära att bryta tassarna är ingen bra kombination.

Det hela slutade med att jag kastade upp den spretande hunden i famnen och bar honom över. 20 kilo på ryggen och 18 kilo i famnen blev för mycket för mig efter 17 kilometers vandring och tre toppar. Jag satt i minst 20 minuter och surade efter vi kommit över bron. Fördelen med att vara förbannad och trött mitt på fjället är att ingen oskyldig får skulden. Sista två kilometrarna till Stf Serve gick långsamt och jag hann precis få upp tältet innan regnet kom!
Hunden gjorde sig glatt hemmastadd i tältet och somnade innan mig. I sovsäcken. Jag passade på att köpa lite Ahlgrens Bilar och en Cola i stugan innan jag kokade ihop en frystorkad Pasta Carbonara och somnade redan 18.30 med det evigt fallande regnet smattrande mot tältduken.

Ytterligare 19 kilometer avklarade, som tog ungefär 7,5 timmar och jag mötte bara två danska damer längs vägen! 
__________________________________________ Viktoria


Inga kommentarer: