söndag, mars 03, 2013

gött häng lixom.

En fin helg hos Göteborgs Finest i hans kvarter på Västkusten. Ätit en extremt sen, men lika god, fredagsmiddag. Druckit champagne för att fira båda våra nya jobb. Sovit sked. Strosat längs Avenyn i solen. Hånglat. Försökt hålla mig ur vägen för spårvagnarna i trafiken. Ätit söndagsmiddag hos svärföräldrar. Hållit om varandra och druckit kaffe. Sett skidor och friidrott på TV. Njutit av varandras sällskap.

Däremot var vägen hem lång. Det har hänt så mycket senaste tre månaderna - på gott och ont:

Jag bodde alldeles för länge tillsammans med den man som svek mig, kände med det hur jag blev allt mindre som människa. Fick tillfälligt ny energi hos min älskade familj och vänner i norr över jul. Tillbaka ner igen, försökte kanalisera känslorna, men allt runt om blev lidande. Jobb. Vänner. Min egen kropp och mitt välmående. Träffade helt oväntat Göteborgs Finest och blev kär fortare än jag någonsin trodde var möjligt. Och mer kär än jag trodde gick. Försöker nu hantera ett distansförhållande - innehållande mycket längtan och saknad. Fått ny lägenhet som känns alldeles perfekt - men det blev en flytt som tog knäcken av mig. Två tungrodda förkylningar/influensa och en släng av en elak magbakterier har gjort att jag har mer sjukdagar på två månader än jag i vanliga fall har på ett helt år. Fått ett nytt jobb som jag är helt säker på kommer bli stimulerande och motiverade, ge mig ny energi och massa ny jobbpepp. Men samtidigt, ett farväl av min älskade Bästkollega och alla andra ljuvliga människor på Kokillgatan 1. Mitt i allt, en enorm längtan efter familjen i norr och en insikt att jag inte kommer träffa dem förrän störrebror gifter dig i maj. 

När jag lämnade Göteborg i eftermiddag, kysste Adam farväl - med insikten att vi troligtvis inte ses förrän till påsk - brast allt. 380 kilometer i bilen är för mig inte allt för långt, egentligen. Men med tårarna rinnande nedför kinderna och alla känslor i mig är 380 kilometer ensam efter nattsvarta vägar en oändligt lång sträcka. 

Väl hemma dunkar huvudet och kinderna är randiga av tårar som runnit. Hunden har kurat ihop sig intill mig och nu är det dags att somna. I morgon är en ny dag. Ny vecka. Med nya utmaningar.
__________________________________________ Viktoria