onsdag, februari 06, 2013

och det där om de oväntade sakerna.

När man minst anar det, det är då det händer. När jag var som minst mottaglig, som minst intresserad. Då slog det till. Med full kraft: Känslorna. Kärleken. 

Jag trodde det inte själv, att det var möjligt. Vet inte ens om jag ville det. Men plötsligt fanns han där. Och det var så självklart. Så enkelt. Så okomplicerat. Trots att situationen var allt annat än okomplicerad, egentligen. Men vi visste att det bara var meningen. Och ingen av oss förnekade det. Sedan finns det alltid hinder att överbygga. Som i vårt fall: avstånd. Saker att jobba på. Som min trasiga självkänsla. Och saker att se fram emot. En framtid tillsammans.

Att kämpa emot var omöjligt. Onödigt. 

Jag har hittat en man som tycker om mig precis som jag är. Och för att jag är just den jag är. Och det tänker jag minsann låta honom göra också, av den enkla anledningen att jag tycker lika mycket om honom. Minst lika mycket om honom! 

Det känns dessutom lika fantastiskt som oväntat. 
Han är minsann någonting extra, den där Adam. 
__________________________________________ Viktoria

1 kommentar:

yeah yeah carolina . sa...

Blir så himla glad för din skull, V! Blev så ledsen av att läsa dina dystra inlägg och tänkte på när vi satt på din säng i gamla lägenheten för ganska exakt ett år sen och pratade om kärlek och trygghet och att våga lita på någon. Ett år senare är ingen där vi trodde för ett år sen men båda har hittat kärleken!