torsdag, december 13, 2012

om att berätta det jobbiga.

För ett par veckor sedan mötte jag ett äldre par när jag var ute med hunden. Han höll henne under armen, det var halkigt och han var rädd att hon skulle ramla. Hon skrattade åt honom, hälsade lite på min hund och de gick vidare. När jag blir gammal vill jag också ha någon som håller mig under armen när första snön kommit, någon som värmer mig när det blåser kallt.

De var så söta tillsammans. Omtanke och värme. Kärlek. 

Att vara ensam igen efter att ha trott att det var den personen jag somnat intill nästan varje kväll det senaste ett och ett halvt året gör ont. När insikten kom till mig, föll allt samman. Blev svart. Det smärtade så oerhört, hjärtat gick i tusen bitar och tårarna ville aldrig sluta rinna. 

Samtidigt förstår jag. Även om jag inte alltid vill förstå. Inte vill att det ska vara sant, inte vill att det ska sluta här och nu. I min värld skulle det aldrig sluta. I min värld skulle det vara för evigt. Min pojkvän, mitt hem, min trygghet. Mitt allt. 

Jag är inte arg. Jag är ledsen. Uppgiven. Känner mig övergiven. Även om jag inte är det. Han är ännu min bästa vän. Han låter mig gråta. Svära och vara arg om jag vill det. Han torkar mina tårar, håller om mig när jag behöver det. Jag är inte arg på honom. Inte längre. Jag var det för några dagar sedan. Men nu inser jag - jag vill leva med en person som vill leva med mig. Och vill han inte det - varför ska jag vara arg på honom då? Men självklart har jag varit - och är - ledsen. Så ledsen att jag har gråtit till tårarna tagit slut.

Inga ord kan laga ett brustet hjärta. Men tiden kan lindra. Göra det lättare.
Jag kommer att klara det här. Även om det känns tungt. En dag i taget. 

__________________________________________ Viktoria

3 kommentarer:

Anonym sa...

Bra kämpat! Kram mam

emst sa...

Ja, för fasen – det är inte lätt. Men det är som du säger, dag för dag blir det bättre, tills det en dag känns självklart. Och du behöver aldrig bekymra dig över att bli ensam!

Många kramar!

Wysteriia sa...

Åh det är så tråkigt att läsa! :( <3