lördag, oktober 06, 2012

blomman.

Jag brukar glida fram i en liten bil. Blomman. Hon är oftast min trogna följeslagare och bästa vän. Hon brukar rulla i ur och skur, klagade inte ens mitt i den kallaste vintern. Men tyvärr början Blomman vara lite till åren och kanske inte fullt så pålitlig. När vi kom tillbaka i söndags vägrade hon starta. Totalvägrade. Varken snälla ord eller sparkar på däcken med tåspetsen fungerade.

Fick lov att cykla till jobbet på måndag. Jag. Hatar. Att. Cykla. Främst på morgonen när jag är trött. Och på eftermiddagarna. För då är jag trött igen. Antar att fina mamsen kände det på sig, därför jag fick med mig en skaljacka från Skellefteå. För självklart regnade det också. På eftermiddagen dök svärfar ner under motorhuven - petade, pillade, hummade, funderade. Tisdag fick jag - i regn - cykla igen. Jag blir helt allvarlig deprimerad för mindre. Men under dagen löste svarfar problemet med en ny tändspole och jag var evigt tacksam. En till dag på cykel i regn och jag hade troligtvis börjat gråta.
 
Onsdag gick Blomman som ett spjut, hon flög fram och tog kurvorna som värsta Formel1-bilen. Svängde lyckligt ut på Surahammarsvägen då det händer, det som inte får hända. Hon dör. Knall och fall. Styrde in henne till vägrenen, slog på varningsblinkersen och ställde ut varningstriangeln. Svor högt och styrde apostlahästarna mot jobbet och lämnade henne där. Lite ångestladdat, hon är ju ändå min pärla. Vill inte att hon ska stå där alldeles ensam och övergiven i dimman på en ganska hårt trafikerad väg.
 
Försökte hitta någon som kunde bogsera bort henne därifrån. Men det gick.. sådär. Ingen bilägande vän med kula och bogseringslina kunde ställa upp. Men tacka min lyckliga stjärna att jag hittat en pojkvän med en sådan händig far. Svärfar kom ytterligare en gång till undsättning. Han dök även denna gång ner under motorhuven - petade, pillade, hummade, funderade. Och även denna gång tog hans magiska fingrar hand om problemet och Blomman rullade för egen kraft iväg därifrån. Efter det har hon tagit kurvorna som Ferrarin igen.
 
Tack svärfar. Utan dig hade jag fått fortsätta cykla, troligtvis med tårar av ilska rinnande ner för mina trötta morgonkinder. Förhoppningsvis ska min Blomma ge mig många fina år framöver.
__________________________________________ Viktoria

1 kommentar:

Johanna - Life by Me sa...

Vilket förhållande du har till din bil :) vad skönt att hon mår bättre!
Men cykla, det är ju så härligt! Jag älskar att cykla, men det är klart, i regn är det inte så kul...