Det är alltid samma visa. Så snart jag lämnat mitt älskade Skellefteå och min underbara familj blir jag ledsen. I ett par veckor. Då jag längtar efter dem så mycket att det gör ont. Föräldrarna, syskonen, syskonbarnen. Vännerna. Allt.
Det blir inte bättre av att det visar sig att min finfina springare Blomman (min bil, reds anm.) har kastat in handduken under helgen. Kanske är det bara temporärt - förhoppningen är att hon vaknar till liv igen med hjälp av startkablarna.
Ljuset i tunneln är att Ems kommer hit på tisdag. Jag har saknat henne så att hjärtat nästan brister ibland och äntligen får jag träffa henne igen. Om jag kan hämta henne, det vill säga. Skulle även behöva att handla mat. Hundmat. Kanske gardiner. Jävla bil.
__________________________________________
Viktoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar