onsdag, april 11, 2012

pappas flicka

Jag har alltid förundrats över hur min kära far kan köra bil utan att ha på radion. Inte förstått hur han kan sitta där i mil efter mil med bara bilens ljud runt sig. Tänkt att jag skulle bli galen om jag satt i tysthet.

Till förra året. Någon gång under året började jag uppskatta ljudet av dubbdäcken mot asfalet. Motorns surrande. Vindens vinande utanför rutorna. Bilens egna små ljud. Volymen på radion gick neråt, sakta men säkert. Stängde till och med av musiken då och då. 

Idag körde jag tur och retur till Örebro. Utan radio. Utan musik i lurarna. Ingen talbok. Ingenting. Bara ljuden från trafiken och regnets smattrande mot rutan. Och det var faktiskt väldigt befriande.

Inga kommentarer: