söndag, februari 05, 2012

stolthet

Jag har under flera år agerat någon typ av mentor åt en kille i Skellefteå som jag egentligen inte känner, men våra vägar har korsats på grund av vårt gemensamma intresse av Skellefteå AIK Hockey. Jag minns inte hur det började, men under säkert fyra-fem år har jag stöttat honom i olika situationer.

I våras plingade det till i min dator, han var ute på MSN. Han berättade om ett idrottsligt mål han hade, som han inte visste hur han skulle nå. Jag bad honom ringa mig och steg för steg gick vi framåt för att se hur vi skulle kunna nå detta mål. Hur han skulle coacha sig själv, dag för dag, vad han skulle känna, hur han skulle tackla motgångar, motivera sig att fortsätta och hela tiden sätta nya, uppnåeliga mål. Jag peppade, fick honom att tänka till, rannsaka sig själv och gjorde allt för att trigga honom.

Härom kvällen plingade det till igen. Han hade nått sitt mål och helt utan min inblandning hade han satt nya mål. Och delmål, så han steg för steg skulle kunna nå sitt nya slutmål. Själv hade han gjort upp en plan likt den jag hjälpte honom med för ungefär nio månader sedan.  

Jag är stolt över honom. Inte bara för att han nådde sitt mål, utan för att han tagit ett stort steg i sin mentala utveckling och själv kan se sina potential och hitta egna vägar att nå dit han vill nå.

Nu kan bara han själv sätta gränserna.
Och jag tror min mentorroll närmar sig sitt slut.   

__________________________________________ Viktoria

Inga kommentarer: