....

PANG!

Det svartnar för ögonen,

smärtan är obeskrivlig och

jag faller ihop i en gråtande

hög på backen.

..

Jag och Gandhi skulle ut på ännu en långpromenad i skogen, och jag gick och funderade på mitt tal för imorgon på skolan - när jag plötsligt kliver snett och sätter ner hela tyngden på utsidan av foten. Precis samma fot som jag slet ut (av?) ett ledband i under min fotbollskarriär. Det gör så jävla ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag har sällan känt mig så långt hemifrån som jag gjorde just då. Jag ringer och skrämmer livet ur mamma, storgråter i telefonen. Förlåt mamma! Jag gråter för att jag är mitt ute i skogen och inte vet vad jag ska ta mig till. Gråter för att det gör så otroligt ont i foten. Och skrattar samtidigt, för att jag fortfarande vid 27 års ålder ringer mamma och gråter när jag gör illa mig. Patetiskt.

Bandage och högläge. Det tog mig 45 minuter att gå den sträckan som annars borde tagit mig max tio minuter. Men jag fick mig hem. Tillslut. Och nu är jag ynklig, ynklig, ynklig. Och har helt jävla sjukt ont - hello rehabträning, welcome back. Jag har faktisk inte saknat dig. Inte alls.

__________________________________________

Viktoria