lördag, juli 17, 2010

merde!

Jag har länge levt i en lögn. Jag har inbillat mig att jag fortfarande kan prata franska. Inte mycket, inte bra, men i alla fall lite. Bullshit!
-
Var ute med Vilddjuret nere på Strandgatan, och möter fyra fransktalande turister med karta i handen. Bonjour säger de och kommer fram. Bonjour svarar jag artigt. På klingande franska frågar de efter vägen till Nordanå och pekar på kartan. So far so good. Men nu är det min tur. Ehhhm.. uhhm.. tout droit... ehh... grand... ehh.. derrier.. Jag ville säga att de skulle gå rakt fram till det stora trädet man såg i slutat av gatan. Att Nordanå låg bakom där. De tackade artigt, merci beaucoup. Här kunde jag i alla fall svara. De rien, aurevoir, och gick flinande därifrån. Och de gick åt rätt håll, men det kan även bero på att jag pekade samtidigt som jag uhhm'ade fram orden.
.
Min högstadiefranska är precis det. Högstadiefranska. Något jag lärde mig för elva-tolv år sedan och knappt pratat sedan dess. Hur kunde jag tro att jag fortfarande (om någonsin) skulle kunna prata franska?
__________________________________________

Viktoria

Inga kommentarer: