måndag, maj 08, 2017

zeb, en månad

Helt plötsligt hade den första månaden gått. Jag lever fortfarande i en dimma, och har lite svårt att ta till mig alla förändringar. Minns knappt vad vi gjort den här månaden (mer än köpt ett hus) och är tacksam över att vi är två vuxna här hemma. På onsdag har vi tid hos rara tant Monica på BVC, då får jag uppdatera med hur stor lill'n blivit.


Mat

Zeb går i sin brors fotspår. Han gillar att äta - dock gillar han även att kräkas också. Något vi inte är vana vid! Men han äter BabySemp1, och blir hungrig ganska precis var tredje timme och drar då i sig omkring 150 ml. På kvällen/natten kan det gå lite längre mellan målen, men oftast är det 3-timmars intervaller som gäller! Minifom serveras till varje måltid, och hoppas på att få Laktulos utskrivet vid onsdagens besök på BVC. Magen är inte riktigt som den ska, med pruttar som sitter fast och poop som inte vill komma ut. 

Att välja att inte amma var för mig ett enkelt beslut. Både för att jag själv inte är bekväm med tanken på amning (för min egen del - andra får amma hur mycket och var de vill!), men främst för att med två så små som vi har hemma, så är jag otroligt tacksam över att vi kan dela på ansvaret över maten och nätterna.

Sömn

Han är inte alls samma fantastiska sovare som sin bror. Det trodde jag inte heller, då vi har varit otroligt bortskämda med storebror och hans extrema sömnintresse som liten. Zeb är lite mer knösande och sover inte fullt lika hårt om nätterna. Men överlag håller han ungefär samma nattrytm som vi gör, inga superstora utsvävningar. Hade vår första "dåliga" natt natten till idag, då han inte alls var helt nöjd och knösade mest hela natten. Tror det är magen som bråkar. Så för att inte hålla hela familjen vaken så har en av oss sovit med Zeb på soffan (vi bytte av där på morgonkvisten), då han dessutom är snäppet mindre missnöjd när han får ligga på en. Men jag kallar den "dålig" då jag fattar att en knösade baby knappt kan kallas missnöjd - då så många har bäbisar som inte alls vill sova osv.  

Utveckling

Zeb verkar vara en stark liten herre. Började lyfta på huvudet och träna nacken tidigt, bara efter någon vecka. Han är också rörlig överlag och ingen man släpper med blicken många sekunder! Han fokuserar mer och mer med blicken, även om hans blick ännu är lite grötig.


Mamman

En månad efter förlossningen slåss jag fortfarande mot babybluesen. Den slog mig som ett slag i magen redan första kvällen på BB. Det är bättre nu, men långt ifrån bra. Nu orkar jag vara bland folk utan att bli jättestressad och gråter inte riktigt varje gång jag stänger toalettdörren. Framsteg!

Kroppen är svag, sladdrig och överviktig - men känns ändå rätt bra. Ryggproblemen jag fick några veckor innan BF började släppa succesivt ungefär två veckor efter Zeb föddes och är nu näst intill helt borta. Får fortfarande ont i fogarna om jag rör mig för mycket, men det känns som en fis i rymden i jämförelse med hur mycket ryggen begränsade mig. När jag kunde gå min första lite längre promenad var det som ett hallelujah-moment! 

Fiffin överlevde rätt bra, trots dess bristningar. Känner inte alls av att jag är ihoplappad, mer än att ärret kliar - och det går faktiskt inte klia just där utan att se pervers ut. Avslaget är i det närmaste borta, så nu väntar jag med spänning (not) på första mensen. Får se hur lång tid det tar den här gången - sist kom den drygt fem veckor efter förlossningen.  

fredag, april 28, 2017

clint, 13 månader

Tretton månader och en dag gammal och varit storebror i närmare 3 veckor. Det blev 1 år och 12 dagar mellan grabbarna, Clint blev världens minsta storebror. Första kvällen såg han mig bära lillebror till skötbordet och stirrade på mig och såg argast ut i världen - och skrek rakt ut. Efter det har det gått över förväntan, han mjukas med lillebror mest hela tiden, ska ge honom tutten (napp för er som inte är uppifrån) och klappar gärna på honom. Underbart att se, mammahjärtat blir så varmt! 

De flesta bilderna av Clint just nu, är från fönstret. Det absolut bästa (förutom att äta) är att klättra upp i fönstret från soffan. Pratade med mamma/momme i mobilen för kanske två veckor sedan, och hon frågade om han kunde klättra upp i soffan ännu. Nej svarar jag, vilket jag får ångra ett par minuter senare när han sprattlar sig upp i soffan själv för första gången. Sedan gick det fort upp i fönstret. Där står han gärna och vinkar åt människor som passerar utanför. Gullrumpan! 

Han vill ännu inte gå. Han har tagit ett par steg, men inget han gärna upprepar. Han går hur stadigt som helst när han håller i ett av våra fingrar eller har ena handen någonstans - men så snart han släpper taget sätter han sig fortsiktigt ner på rumpan. Kunskapen finns, men inte modet. Det kommer när det kommer! 

Annars är det en hel del frustration i den lille herrn. Han är väldigt tydligt beroende av att få den sömn han behöver på dagen. Sover han för lite så blir han gnällig och då är det enklaste att hitta på något utanför hemmet - allt som inte är hemma är roligt. 

Finaste lilla Clint är, trots frustration och många tårar, i en otroligt mysig ålder. Det ska mjukas (dvs kramas/stångas/ge en dansk skalle) mest hela tiden och när han äter ger han ifrån sig ett njutningsfullt "mmmmmmm" efter varje tugga. Han säger mammammamamamamamama, och jag försöker få honom att även säga pappa, men det vill han inte riktigt ännu. 

__________________________________________ Viktoria

torsdag, april 27, 2017

när zeb kom till världen.

Varning för novell. Och nyförlösta bilder. 

Miniwargen. Han kom tillslut. Sex dagar över tiden, lite lite bättre på att passa tiden än sin storebror. Nu har det gått snart tre veckor, och jag är redo för att läsa igenom min journal och tänka tillbaka på förlossningen. 

På torsdagkväll kände jag de första mer smärtsamma förvärkarna, vaknade även några gånger under natten av att värkarna gjorde ont. Fredag morgon verkade de dock ha försvunnit, men efter lunch kom de tillbaka. Nu började de vara regelbundna och göra mer och mer ont. Jag försökte ringa ett gäng viktiga samtal (mer om det senare) och skicka ett antal lika viktiga mail - men fick tajma in samtalen mellan värkarna. Efter middagen skjutsade Jakob den blivande storebrorsan till mostern, ifall det skulle dra igång ordentligt under natten. Bättre att han då redan var hos barnvakten! Och tur var väl det! 

Vid 20 ringde jag förlossningen första gången och flaggade för att jag nog skulle komma in under natten. Hade då kanske kring 8-9 värkar/timme och fick andas genom dem. Vi skulle spendera kvällen med att äta godis o mysa med tända ljus i lugnet utan Clint. Men det blev istället en tidig kväll med sänggående före klockan tio, då vi hade på känn att det skulle kunna bli en lång natt. Jakob somnade (som alltid) medan jag låg bredvid honom, lyssnade på en talbok och väntade in nästa värk. Väntade mig nästan att vattnet skulle gå, bara för att vi köpt en ny kontinentalsäng under veckan - och typiskt hade väl varit att dränka den i fostervatten redan en av de första dagarna? Hade visserligen varit lite förutseende och bäddat min sida med lakan av plastad frotté, för att minimera skadorna vid en eventuell vattenavgång..

I samband med att värkarna intensifierades blev jag räddare och ledsnare. Clint förlossning slutade, som ni kanske vet, med att de sprang iväg med honom livlös. Han andades inte och jag låg kvar där inne i förlossningsrummet, helt ovetande om mitt barn levde eller inte. Läkaren som stannade med mig visste heller ingenting, då han aldrig lämnade rummet. Jag trodde att jag bearbetat det här under året som gått, då jag verkligen inte alls känt mig det minsta orolig inför den här förlossningen.

Men när det väl kom till den här punkten, så bröt jag ihop. Paniken sköljde över mig, jag grät, hulkade, skakade och kände mig otröstlig. Alla "tänk om" dök upp. Tänk om det blir samma sak igen. Tänk om det inte går vägen den här gången. Tänk om.. Jakob tröstade mig så gott han kunde, men när jag gav upp för smärtan värkarna gav mig och åkte in till sjukhuset vid klockan 04 så kändes allt så otroligt hopplöst.

Vi kom in strax efter 04, det sattes ett CTG och jag undersöktes. Öppen 4 cm och livmodertappen var nästintill helt borta. Vi skrevs in och fick stanna, förlossningen var igång. Hurra! Jag berättade för den barnmorska som tog emot oss om min oro och rädsla, och hon - Kristina - tog mig på största allvar och var hemskt rar och mjuk. Jag bad om en tidig epidural, vilket jag fick. Den sattes där efter 06 och efter det tog de hinnorna och vattnet gick. Tyvärr var det skiftbyte på förlossningen sedan, jag hade gärna sett att Kristina stannade med mig, men förstod såklart att det inte gick. Sedan kom och gick det lite barnmorskor (bla underbara Malin som jag träffade både efter Clints förlossning och i samband med missfallet året innan) innan jag fick den som skulle vara med mig genom  resten av förlossningen. Det blev en Monica. Hon var trevlig och kändes bra, men jag upplevde lite att hon missade hur orolig och rädd jag faktiskt var, hur mycket min förra förlossning påverkade mig där och då. 


Hur som helst. Epiduralen tog fantastiskt bra och jag kunde slappna av och även äta lite frukost. Låg t.o.m. och halvslumrade lite, då natten inte erbjudit någon sömn för min del. Jakob hade i alla fall lyckats sova kring 5 timmar innan vi åkte in, då han inte vaknade av mina andningsövningar under värkarna eller mitt eviga springande på toaletten mellan dem. Vi hängde där i förlossningssalen, gungade runt med svävaren och hoppades på att det skulle ge lite extra skjuts till tyngdlagen. Men precis som förra gången så var mina värkar lite för oeffektiva, så det sattes in värkstimulerande dropp. Här börjar - som förra gången - värkarna göra rejält ont igen, och de fyllde på epiduralen ytterligare.

Kring klockan 10.15 (enligt journalen, för mig är tiden som en dimma), händer det som jag inte vill ska hända. Värsta sortens flashback till förra förlossningen: Bäbisen hjärtljud går ner rejält och jag måste byta ställning gång på gång. Ligga på sidan, andra sidan, snabbt över på mage, försöka stå på knä. De hittar inte riktigt någon bra kontakt med bäbisen och varje rörelse gör så sjukt ont i kroppen och jag minns så väl hur jag gick precis igenom samma sak med Clint och det slutade med att han sen kom ut livlös. Jag fick panik. Jag grät, skrek och var helt förstörd. Plus att varje rörelse gjorde så otroligt ont, allt tillsammans fick mig verkligen att bryta ihop. Även Jakob tyckte att det var jobbigt, då det påminde så himla mycket om Clints förlossning. Men efter en tids (som för mig kändes som en evighet av panik och tårar, men som säkert inte var mer än några minuter) knästående så gick hjärtljuden tillbaka till normalt och läkaren kom in, försäkrade mig om att mitt barn mådde bra där inne. Jag var som i en dimman ställde nog mentalt in mig på att det skulle bli samma sak som sist. 

Kring 11.15, stående på knä känner jag att jag måste anstränga mig för att inte krysta. Säger till barnmorskan att jag vill börja krysta (nä, jag säger faktiskt att det känns som om jag vill bajsa - men för er som fött barn så vet ni att det är ungefär samma känsla) men hon säger att jag just innan bara hade varit öppen 8 cm och att det inte alls var dags ännu. Nästa värk fick jag anstränga mig ännu mer för att inte krysta (läs: bajsa) och när barnmorskan då undersöker mig är jag helt öppen och huvudet har kommit ner i princip hela vägen ner. 

Mina värkar fortsätter vara lite för korta, så hinner inte alls krysta så mycket som önskat vid varje värk. Det slutar med att ännu någon kommer in och lägger sig över mig för att med yttre press hjälpa mig få ut barnet. Herrejävlar vad ont det gör, men jag förstår att det är behövligt. Vad som skulle bli näst sista värken tog slut alldeles för tidigt och stannade av med huvudet halvvägs ute och jag kände verkligen hur något brast där nere. Och jag var så arg! Jag svor över hur sjukt ont det gjorde, valde inte mina ord med omsorg och hade bisarrt svårt att andas. Någonstans mitt i min ilska och smärta säger någon något om att "snaaart är sin lilla bäbis här, snuttegullegullegull". Jag minns inte vad hon sa - eller vem som sa det - men är överlag inte särskilt förtjust i när det ska gullegullas, framförallt inte om jag redan är arg. Så mina väl valda ord tillbaka blev "HÅLL KÄFTEN!!". Alla bara fnissade åt mig, jag tror de har hört det förr. Och jag bad om ursäkt när allt var klart, men de skrattade bara och sa att de var vana. Barnmorskan bjöd här också Jakob att "komma ner och kolla på hjässan som var ute" vilket han klokt nog inte var intresserad av - och jag vrålade ännu en gång: "HAN HAR INGENTING DÄR ATT GÖRA!"

Ja, jag var ganska upprörd. Och när vad som skulle bli sista värken kom ville jag inte annat än att allt skulle vara över. Någon låg över min mage och tryckte som fan. Jag tror någon annan hjälpte mig att böja mig framåt lite, för att få mer kraft. Jag klämde tag i handtagen för allt jag var värd och precis som värken klingade av kom han ut, klockan 11.54. Navelsträngen ett varv runt löst runt halsen, men inget som påverkade. När jag hörde honom skrika efter vad som kändes som evighetslånga sekunder grät jag. Av lättnad. Av tacksamhet att det var över, att han verkade må bra och att jag inte längre hade lika ont. En till pojke. En lillebror. På radion spelades Afraid to shoot strangers med Iron Maiden och allt var över. 


Sen är allt rätt diffust. Jag har ingen som helst tidsuppfattning. Barnet ligger på mitt bröst, är förbannad över att komma ut i en kall stor, ljus värld. Jag äter smågodis, dricker saft och försöker hantera alla känslor som kommer till mig medan jag tittar på den där lilla kopian av en nyfödd Clint som precis kommit till världen. Jakob fortsätter vara nära mig, enda gångerna han lämnat min sida sedan vi åkte in är när jag bett honom om saker. Hämta vatten, badda min panna. Han är verkligen den klippa jag saknat i mitt liv, vad vore jag utan honom?

Barnmorskan lappar ihop mig med "flertalet" inre stygn och 3 yttre. Fick en andra gradens perinealbristning samt en vaginalruptur på 3cm och en bristning i höger labia. Jag hade ont några dagar, men en dryg vecka efter förlossningen kunde jag sitta som vanligt uppflugen på köksbänken igen, min absoluta favoritplats i köket. Idag, snart tre veckor efter förlossningen, känner jag ingen som helst smärta därifrån. Ett par av stygnen är nog kvar fortfarande kvar, men det känns som om det läker bra. Jag kan både hosta och nysa utan att det händer olyckor. Vilket däremot är helt sjukt, att man ser det som en "vinst". Men det är en helt annan diskussion! 

Vi blev kvar på BB ganska exakt ett dygn innan vi åkte hem. Kring lunch på söndag packade vi in Zeb (med en godkänd-stämpel i rumpan) in i bilen, åkte hem och hämtade sedan finaste storebrorsan från mostern. Ja, det blev lite av en chock. Två barn som kräver mycket - på helt olika sätt. Det kommer ta tid innan jag landar i det, är tacksam att Jakob valt att vara hemma en längre tid än bara de där första 10 dagarna. 

Men nu är vår familj komplett. 
Mannen och jag, Clint och Zeb. 
Och brorsan Gandhi, såklart. 


2017-04-08.
Zeb Erik Paul Warg. 
4165 gram och 52 centimetrar. 
Lika perfekt som sin bror och 
den där lilla pusselbiten som saknats. 


söndag, april 02, 2017

mobilblogg: så var dagen för beräknad födsel här.

Och så var dagen här. Jag har kolhydratladdat ordentligt i ett par dagar - då jag dessutom faktiskt även varit hungrig och verkligen passat på. Åt 19 bitar hemgjord sushi till middag igår, tillexempel. Sen har jag sovit. Tacksamheten att Mannen tar så mycket ansvar är enormt. I natt sov jag drygt 11 timmar (visserligen med lite hjälp av sömntabletter) och enbart två kisspauser. Jakob har tagit nätterna med Clint senaste tiden - även om det bara innefattar på sin höjd en flaska och kanske en tutte, så sover jag bättre när jag vet att jag inte behöver vakna när han gör det. Psykologiskt, jag vet. De klivit upp direkt när Clint vaknat och sedan stängt dörren in till sovrummet. Och jag har fått sova så länge jag kunnat/behövt. 


Att vakna helt utvilad flera dagar i rad efter ett år med bäbis är en helt magiskt upplevelse. Sen att krämporna sätter in direkt jag lämnar sängen är bara en detalj, jag njuter så länge det varar.

Men som sagt. Dagen är här. BF. Graviditeten är 100% gången och Miniwargen förväntas titta ut. Nu är jag visserligen nyvaken (har inte ens lämnat sängen ännu) men har otroligt svårt att tro att något ska hända idag. Har haft förvärkar som kommit och gått senaste veckorna, men inga tecken på att de ska leda till the real deal. Gick över nio dagar med Clint, så varför ska mini vara punktligare för? Det är ju en Warg det också, de kan vara lite tidsoptimistiska ibland. 

Vi håller tummarna att något händer under dagen, hoppet sägs vara det sista som överger en? 

tisdag, mars 28, 2017

clintan, ett år och en dag.

Undra om det här blir sista månad-för-månad-inlägget för Clint. Det händer massor med utvecklingen, medan resten är lite same same numera. Så jag tror att det blir ett annat format på de här inläggen framöver - vi får se!

Vi var till rara tant Monica på BVC igår, på hans ettårsdag. Två sprutor i benen (mindre kul) och ett konstaterande att han numera väger 10695 gram och mäter hela 79,7cm. Stora killen! Han använder fortfarande rätt mycket kläder i storlek 74, men jag köper nu i storlek 80 eller 86. 

Vi har hunnit vara en helg i Kallön (glömde lägga upp bilder därifrån, några finns med här nere) och hunnit tänka både en och två gånger på hur det är att ha 22 mil till närmaste förlossning. Fatta att bo så? Jag är så glad att vi har typ fem hus mellan oss och sjukhuset.. 


Mat

Han kör på samma grej som han brukar. Förutom att han ofta får en second breakfast/mellis också. Frukost - mellis - lunch - mellis - middag. Flaska innan vi somnar och en till på natten. Han äter oftast burkmat till lunch och vår samma mat som oss till middag. Gröt till frukost, smörgås till second breakfast och ofta klämmis och frukt till eftermiddagsmellis. Han har blivit hemskt duktig på att äta själv med händerna. Både hålla i en macka och äta, och pincettäta småsaker som fruktbitar, majs osv. Fisk har blivit en stor hit, både ICAs buffélax och pappans röding var tydligen supergott i veckan. Fast han är duktig på att äta det mesta, verkligen inte någon "svårbjudd" onge. 

Konstaterar att desto mer av vår mat han äter, desto mindre intressant är maten på burk. Och det är jag tacksam! Jag. Är. Så. Less. Att. Släpa. Hem. Barmatsburkar! 


Sömn

Förutom att han blivit läskigt morgonpigg (i mammans värld i alla fall) och helst kliver upp kring 06 på morgonen så sover han överlag bra på nätterna. Somnar vid 19-1930, får en flaska vid 21-22 när vi lägger oss och vaknar vid 02-03 och vill äta lite till. Den flaskan borde vi egentligen kunna vänja av honom, men just nu är det minsta motståndets lag som gäller i det Cederbergska/Wargska hemmet. Så han får sin flaska, äter den på någon enstaka minut (!) och somnar genast om igen. 

På dagen sover han fortfarande två svängar, en vid 09-10 och en kring 14. De är allt från 45 minuter till 1,5 timme, lite beroende på vad vi hittat på på dagen och hur mycket nya intryck det varit. Mamman passar på att sova varje gång pojken sover dessutom. Jakob har börjat ha Clints säng på sin sida av sovrummet och ansvarar för ev tutte, kindstrykning och flaska fram till kl 03 - då han galet nog har klivit upp och åkt till jobbet i veckan. Och den kommer fortsätta stå där, då jag tar Mini på min sida när hn behagar dyka upp. Så numera är vårt sovrum möblerat med två spjälsängar - tur vi har ett stort sovrum! 

Utveckling

Tand nummer 7 och 8 håller på att bryta igenom, så både humör och sömn har varit lite påverkat senaste veckan. Och herregud vilken dreggelproduktion! Dessutom har han en tendens att bli väldigt snuvig i samband med att han tandar, så det är lite snorigt och rossligt just nu. Han står och går mot ALLT just nu, men vill inte släppa taget. Men får han hålla handen mot en möbel, väggen eller så, så går han som en liten stjärna!

För några dagar sedan kom han på att man kan krypa på knä också, något som han inte gjort tidigare. Han brukar annars mer åla fram - vilket han fortfarande gör när det ska gå fort! 

Badrumsdörren måste ständigt vara stängd och hundmatskålarna stå på diskbänken för att undvika mindre fräscha smakprovningar av lille herrn. Hur vi ska lösa problemet med hundmatskålarna vet jag inte. Clint älskar att plaska i vattenskålen och smaka ur den andra - och jag har verkligen inte pallat att ta striden, utan jag ställer bara upp skålarna på diskbänken. Men hunden blir ju ibland törstig, så vattenskålen hade jag gärna haft stående så Gandhi kommer åt den hela tiden - men var ska jag ställa den så hunden kan dricka men inte barnet leka? Här har kattägare en stor fördel.. Men han älskar hundar. Bara farmor och farfars Zorro som är lite läskig, men då är han typ 74 cm i mankhöjd och pratar hemskt högljutt också. Så jag förstår honom lite. Annars är tant Busan och Basse två favoriter!


Clint leker på ett helt annat sätt nu. Han älskar att brumma runt med bilar på golvet och plockar glatt i sin stora leklåda i vardagsrummet. Bästa lösningen för oss! En stor trälåda där vi bara vräker ner leksakerna igen på kvällen, för det första Clint gör är att vräka ut dem på golvet igen när han vaknar. Varför sortera saker när han ändå bara river runt allt?

Sen pekar han. På allt. Och vinkar. Älskar pappans glasögon (älskar pappan överlag, herregud så ongen skiner upp när pappan kommer hem på dagarna) och sin nya mjukisvarg han fick av morbror Fredrik med familj när han fyllde år. Han vill även ge oss saker, typ hans tutte. Helst trycka in den i munnen på oss, när den är så dregglig den bara kan vara. Mmm, mums... Han kör samma grej med hunden, ger honom tuggbenet - och tar tillbaka det. Ger honom det igen osv. Gandhi är supertålmodig och lufter inte ett hårstrå när han blir av med benet till lillebror!

Mamman

Mamman är less nu. En led i ryggen ligger lite tokigt och gör mina dagar till ett rent helvete. Varje steg hugger i förbannelse och sömnen blir väldigt lidande. Jag är tacksam över att Clint överlag är en väldigt nöjd ung herre och att Jakob är typ den mest perfekta mannen i världen. Han har nu en tid börjat jobba klockan 03 för att kunna komma hem tidigare och hjälpa mig här hemma. Men på söndag (!) är vi beräknade så inom ett par veckor borde väl i alla fall ongen haft vett att dyka upp? 


Första året med Clint har varit fantastiskt. Även tröttsamt ibland såklart, och hade säkert varit hemskt mycket lättare om jag inte blivit gravid igen. Men jag ser fram emot resten av åren tillsammans. Med Clint som storebror. Med världens bästa sambo och pappa till mina barn. 


tisdag, mars 21, 2017

mobilblogg: nedräkning på riktigt.

10 dagar till BF. Tio ynkliga små dagar. Men jag har inga förhoppningar på att Miniwargen ska passa tiden, med tanke på att hans storebror blev nio dagar försenad. Så jag försöker att inte ha för höga förväntningar på Mini heller. Men det är svårt, med tanke på att jag sedan den 24 juli när plusset uppenbarade sig på stickan har haft nedräkning till den här dagen.

Jag tror jag är redo. Sängen står där den ska, bäddad och klar. Clints kläder i storlek 50/56 plockade jag fram härom dagen och la ner i en byrålåda. Syskonvagnen står i svärföräldrarnas källare och väntar. Jag skulle verkligen ha packat en BB-väska, men det har jag visst lite svårt att ta mig för att göra. Kanske imorgon? Och raka fågel, fisk och mittemellan en sista gång innan fiffin ska visas upp för allmänheten på förlossningen. Men det vettefan om jag kommer orka göra. Ni förstår inte vilken projekt det är!? Eller, alla ni som varit gravida vet precis. Och jag förstår att barnmorskorna inte alls bryr sig om min buske eller skogen på mina ben, det är bara för min egen skull. 


Igår besökte jag kiropraktorn höggravid, i granny panties och ben som inte mött en rakhyvel senaste vadå, tre månaderna? Trodde dock jag skulle få behålla byxorna på då det var ryggen som var problemet - men den grundliga kiropraktorn ville mjuka upp mer än bara just ryggen innan han satte igång. Fan. Nåja, jag fick helt enkelt bjuda på det, den här blåvitbleka kroppshyddan lyste säkert fint under lysrören hur som helst. 


söndag, mars 19, 2017

ettårskalas.

Clint fyller visserligen inte år än på en dryg vecka, men då jag inte vet när Miniwargen tänkt titta ut, så satsade vi på ett kalas lite i förskott. Hemmet städades och tårtor bakades. Familjerna bjöds in och partyhattarna togs på. 

Jag gjorde ett tappert försök till en smash-the-cake-fotografering, men vår son är inte riktigt den som går igång på kladd, utan ville hellre äta sin alldeles egna tårta med massor med grädde med sked. Gullrumpa! Bilderna blev fina ändå, även om han inte ser varken allt för kladdig eller särskilt lycklig ut, för den delen. 



Tack alla som kom idag, både för att ni ville dela den här dagen med oss och för de fantastiskt fina presenter han fick. Det var en mycket trött liten pojke som checkade ut för dagen, och en nästan lika trött mamma som ska gå samma väg alldeles strax.

Nu är vi redo för att Miniwargen ska göra entré. Ska bara packa en BB-väska först. 14 dagar kvar till BF och 95% av graviditeten avklarad. Kom igen nu lilla Warg, nu får du titta ut precis när du vill! 

__________________________________________ Viktoria


torsdag, mars 09, 2017

skillnaden mellan graviditeterna.

Ibland undrar jag hur mycket jag har förträngt från graviditeten med Clint. Det är visserligen bara ett år sedan, men ändå - jag förstår när "folk" säger att man fort glömmer hur graviditeter och förlossningar var. 

Clint vs Miniwargen, i icke jämförbara veckor.

Illamåendet:

Med Clint mådde jag illa. Så, så illa! Fram till vecka 19-20 någonstans kräktes jag tre-fyra gånger per dag, i princip varje dag. Så fort jag stressade minsta lilla - eller ökade tempot - så kräktes jag. Och det gick inte hejda! På hundpromenaden, på jobbet, överallt. Det blev väldigt ofta bråttom. Och pinsamt. Vet inte hur många gånger jag varit ute med hunden innan jobbet och pratat med Mannen i mobilen bara för att snabbt lägga på luren för att han inte ska behöva höra mig kräkas i kåporna. 

Den här graviditeten har jag kräkts tre-fyra gånger totalt. Hallelujah-moment! Men jag har heller inte stressat eller ökat tempot särskilt ofta. Fördelen med att vara hemma med Clint, vi har kunnat ta dagarna som de kommer. Och de mest kritiska månaderna av graviditeten ur kräksynpunkt var Clint fortfarande väldigt chill och vi kunde spendera förmiddagarna med att mest bara mysa. Det är just de gånger jag faktiskt fått lov att stressa eller öka tempot, som jag mått illa och kräkts. 

Psykiskt mående:

Oj. Jag har nog mått ganska lika illa båda graviditerna, men av olika anledningar och med olika tankegångar. Jag vet inte hur mycket jag ska gå in på det, då det känns väldigt privat. Men jag kan konstatera att graviditeter inte alls är någon walk in the park mentalt för mig. Minst lika jobbigt psykiskt som fysiskt. Men jag tror nog att den här graviditeten har varit värre än förra, då jag utöver mina egna hjärnspöken även haft ett ständigt dåligt samvete över att inte räcka till för Clint. 

Fysiskt mående:

Foglossningenshelvetet har följt samma schema. Kommit tidigt, eskalerat snabbt och sedan blivit lite bättre sista veckorna när ongen tryckt ner sig ordentligt i fiffin. Men då är trycket i min stackars fiffi så högt istället, att det ilar där för varje steg jag tar. Hade det inte varit för fogarna hade jag nog inte tyckt det varit en tredjedel så jobbigt att vara gravid som jag faktiskt tycker det är. Jag är sjukt tacksam över att jag kan bli gravid, är gravid, och allt det där. Men nio månader av mer eller mindre smärta unnar jag ingen. 

Förra graviditeten blev jag halvtidssjukskriven redan efter halva tiden, något som inte varit aktuellt den här gången. Utan jag har visserligen varit hemma - men med ett heltidsjobb vid namn Clint att ta hand om. Jag är så otroligt tacksam att han är ett överlag väldigt förnöjsamt barn. 

Övrigt:

Vikten vet jag inte. Gick upp 22 kilo-ish med Clintan, ner 10-13 kg och sedan var jag gravid igen. Har inte vägt mig sedan inskrivningen och vet därför inte hur mycket jag gått upp den här gången. Gissar på ungefär lika mycket, men ska väga mig om en vecka när jag har har sista planerade besöket hos barnmorskan innan datumet för beräknad födsel. 

Ränderna på magen och sidfläsket har förökat sig, något jag visserligen räknade med - men inte gillar för det. Dock lite lättare att acceptera den här gången, då de miljoner små bristningar jag fick förra graviditeten blektes väldigt smidigt. Så jag har en förhoppning att även de nya tigerränderna ska göra det! 

Ser enormt mycket fram emot att sluta vara gravid och få börja ta hand om min kropp igen. Jag längtar mig blå efter att kunna börja gå, och då längre än typ runt kvarteret - som mina promenader nu är begränsade till. Samtidigt är jag så glad att jag tar mig ut varje dag, även om det bara är kanske 20 minuter i långsamt tempo. Hunden är i alla fall glad som både får rulla och sniffa hur mycket han vill. 

Lyckas sällan ta mig ur mjukisbyxorna den här gången. Kan ha mina gravidjeans, absolut, men när jag ändå mestadels sitter på golvet med den lilla herrn, så är mjukisbyxorna att föredra. Har även börjat samla en del vätska nu, förlovningsringen åkte av för någon vecka sedan då den började kännas för tight. Tårna börjar - precis som sist - se ut som små söta (?) prinskorvar. 

Clint vs Miniwargen, i icke jämförbara veckor.

Men snart är det över. Och ja, jag längtar! Både att få ta av mig den här gravida kostymen och att få lära känna Miniwargen, som as we speak leker Karate Kid med mina organ. Och sedan, få bli en familj. En komplett liten familj. Mamma, pappa, 2,4 barn och vovve. Vi avrundar nedåt och tänkte nöja oss med två barn. Om de inte kommer på något sätt för männen att vara gravida, för nu känner jag mig nöjd. Sa det till Mannen för en tid sedan, att om jag ens börjar prata om en trea, en sladdis eller ett litet kärleksbarn: sluta bara ha sex med mig!
__________________________________________ Viktoria

torsdag, mars 02, 2017

clintan, 11 månader

Tiden som småbarnsförälder går så fort, plötsligt har han passerat 11 månader. Tråkigt nog går inte tiden som gravid fullt lika fort, ha! Snart fyller han 1 år och vi får fira hans första födelsedag. Men det blir som planerat någon vecka innan han fyller år, så risken att det krockar med barnafödande minskar. 

Han är både fantastiskt roligt att vara med på dagarna, och enormt tung. Rolig för att det händer så mycket, han utvecklas dag för dag och det är full fart hela tiden. Och det är rätt tungt, för den här gravida sjökon. Men oj så jag älskar denna underbara stora lilla onge! 


Mat

Ja, han äter enligt ungefär samma schema som han gjort senaste månaderna. Men han har äntligen börjat uppskatta både smörgås att äta själv, samt att äta vår mat. Tidigare har han smakat på vår mat, men inte intresserat sig för att äta några större mängder. Senaste veckan har han glatt delat middag med sin pappa, ätit allt från fläskkorv och rotmos till skink- och broccolipaj samt pasta med sås. Jag längtar efter dagen då jag slipper släpa hem vad som känns som hundratals barnmatsburkar från Ica varje vecka! Sen blir väl nästa steg att äta själv, men det har han inte visat allt för mycket intresse av ännu, förutom små smörgåsar och gurkstavar. 

Sömn

Nu får jag sona för alla mina synder. Han som sovit i alla fall till sju på morgonen, ibland längre, har börjat vakna före skam på morgonen. Nu när jag är tröttare än någonsin. Damn you Murphy! I morse försökte han redan 0450, men med en liten flaskas hjälp sov han vidare till 06 i alla fall. Men han är då allt annat än utsövd! Så hela dagen blir tokig med sömnen: han förmiddagssover för tidigt, eftermiddagssover för tidigt och blir dödstrött redan till middagen. Och därimellan är kanske inte humöret det bästa. Men, jag håller tummarna att dessa tidiga mornar är övergående. Hoppet är det sista som överger en! 

Annars har i alla fall läggningarna gått tillbaka till att vara supersmidiga igen, han somnar oftast på 10-15 minuter och utan gnäll eller tårar. Ligger och pillar på någon av sina snuttar och suger frenetiskt på sin tutte. På tal om tutten (napp för er ickenorrlänningar) så har han just nu en period då den inte är så spännande på natten längre. Han vill absolut ha den när han somnar, men när han väl sover spottar han ofta ut den och vill inte alls ha tillbaka den om man erbjuder honom den. Det är hemskt skönt, ger ett par uppvak mindre för mamman! 


Utveckling

Han vågar ännu inte gå - mer än i spjälsängen, längs med tv-bänken eller soffbordet, typ. Så fort det blir minsta lilla läskigt sätter han sig försiktigt ner på rumpan. Men han ställer sig upp mot exakt allt nu! Hela tiden! Men när vi försöker gå med honom så vägrar han, o sätter sig genast ner. Han är inte redo ännu, och det är helt okej! Han kommer gå när han känner sig trygg med det. 

Annars pekar han hemskt mycket och ljuden har gått från att bara vara hänänänänä till att prova andra ljud också: väsanden, gälla skrik och försök till olika ord. Inbillar mig ibland att det är "mam" han säger, men förstår att det lika gärna kan vara ett sammanträffande. Men allt han pekar på säger vi namnet på, självklart är lampan favoriten - som för så många barn. 

Han har sex fina tänder numera, två nere och fyra uppe. Det har kliat hemskt mycket i munnen, något som syns allt för väl på kanten till spjälsängen. Den behöver verkligen slipas till och målas innan Miniwargen kommer, den ser hemsk ut! Men ska vänta ett tag till, då han fortfarande gnager på den ibland.

Stilstudie i hur man bäst chillar medan mamma storhandlar på Ica Maxi.

Mamman

Vecka 36 och nedräkningen har börjat på allvar. Knappt fem veckor kvar tills mini är beräknad och jag blandar en hysterisk längtan att slippa vara gravid med en panik över hur jag ska klara av att ta hand om två barn, när ett ibland känns som en handfull?! Samtidigt längtar jag såklart, se vad det är för liten Karate Kid vi skapar egentligen. Men kombinationen av extrem foglossning och en väldigt aktiv elva månaders kille tar ut sin rätt! Men har träffat en läkare och fått citodon utskrivet, så jag ska ha mindre ont - främst när jag ska sova. Och de hjälper väldigt bra! 

Sen har Mannens hockeysäsong tagit slut. Ska inte förneka att jag har längtat! Jag behöver den avlastning hemma jag kan få, nu när kroppen gärna strejkar. Han är extremt närvarande och hjälpsam när han är hemma, men tiden hemma har varit något begränsad senaste månaderna. Men nu blir det genast bättre, vilket är skönt såhär i slutet av graviditeten. 


Världens finaste lilla pojke. Kan inte förstå att du ska bli storebror snart. Världens minsta storebror. Vi var på ett väldigt intressant möte på Barnhälsovården idag, något de kallade för "syskonträff" med en av deras psykologer. Vi var ett gäng blivande andragångsföräldrar som bollade ideer, fick tips och pratade om hur vi trodde det skulle bli med ännu en till liten i familjen. De andra hade större barn (2-6 år) och kanske andra funderingar än vi - men det var ett väldigt intressant möte som jag absolut inte ångrar att vi vaggade iväg på. Eller, jag vaggade. Jakob gick. 

fredag, februari 10, 2017

när föds miniwargen?

Ni som var med förra graviditeten minns hela den här grejen.  Är ju ändå bara ett år sedan! Vadslagningen om när ni tror att Miniwargen tittar ut. Casha in en vinflaska, närmast vinner allt. Jag vill ha ett datum när ni tror h-n tittar ut, samt en viktgissning då det lätt blir flera på samma datum. 

Här till vänster i spalten ser ni vilka bet jag fått in, samt vilka som är giltiga - dvs de som har lämnat en vinflaska, eller som tex Lina (som råkar vara Umeåbo) gjort: swishat och mmsat en bild på den flaska hon vill bidra med, så går jag på Systembolaget. Det är helt okej om man bor utomsocknes, men vinsten hämtas på plats. Alla är välkomna att vara med: släkt, vänner, ytliga bekanta, kollegor eller vad ni nu kan tänkas vara. Alla som tror sig kunna pricka rätt och därmed bli vinmiljonärer där innan påsk någongång! 

Sist landade vi på ett datum mitt mellan faster Josefins och min systers gissning. Jag upplyste dem redan innan, om att de då hade halva dagen var. Josefin fram till 12.00 och Vera från dess till midnatt. Clint dök upp 19.31, så min syster gick som segrare ur striden, 22 vinflaskor rikare. Eller, 21 - jag råkade visst dricka upp en innan hon hämtade dem. Lätt hänt! 

När föds Miniwargen? BF är 2/4. Clint kom 27/3 och var då nio dagar försenad och vägde 3706 gram. 
__________________________________________ Viktoria

hos fotografen.

Hur mycket heffaklump jag än känner mig som, så är jag glad att jag bokade en tid med Lisa Nilsson, samma tjej som fotograferade mig när jag väntade Clint. Jag akutplattade håret och sminkade mig med en 10-månaders kille som stod och svajade runt mina ben inne i badrummet. Inte alltid det lättaste, och att sedan hitta kläder som jag dessutom kan ha på mig!? Oh well, det gick bra i alla fall och jag blev hemskt nöjd med bilderna. Vill inte göra den klassiska andra-barnet-grejen, då man redan gjort allt med första och då inte gör det med andra. Brukar resultera i främst en brist på fotografier, har jag märkt.

Inser när jag ser på den klassiska hjärtat-på-magen-bilden - och jämför med bilden från när jag väntade Clint - att jag är ordentligt mycket bredare den här gången. Jag väger också mer, så det är kanske inte allt för konstigt - i kombination med att de där då väl dolda magmusklerna inför den här graviditen var väl borttappade magmuskler. Absolut ingenting som håller ihop det hela! Nåja, saker att ta tag i efter den här graviditeten. 

För det blir ingen mer graviditet. Inte än på länge i så fall. Jag plussade i juli 2015 och har sedan dess varit antingen gravid eller nyförlöst, jag längtar efter att bli människa igen. Och få dricka champagne. Framförallt, jag vill jobba igen. Som jag längtar efter att jobba! 
__________________________________________ Viktoria

lördag, februari 04, 2017

mobilblogg: jag föll idag.

Ett bra tips: kliv inte ner i stora (nåja, kanske inte alls så stort, men tillräckligt) hål i gatan när du 1. Är höggravid och framtung och 2. Styr vagnen med din 10 månaders son sittande i den.  


Jag föll idag. Trampade ner i ett hål på torget. Var någon typ av markbrunn som tinat fram, gissar att det var 10 cm djupt och kanske det dubbla i diameter. Det kändes som ett stort djupt hål just då! Jag trampade ner, halkade till och föll handlöst. Framåt, och lyckades dra med mig vagnen i fallet. Slog ner knäna i marken och sen handflatorna och landade på magen. Vagnen blev stående på det bakre hjulparet, lutad mot handtaget som tog i marken. Tack som fan för att Clint var fastspänd i vagnen, han blev lixom hängande framåt. Hade han inte suttit fast hade han fallit huvudstupa ur vagnen. 

Jag såg aldrig hålet. Hade heller inte väntat mig det på torget. Mina knän är blå, lätt sönderskrapade och mina (nya) gravidjeans har fått hål. Men Clint var helt obrydd av det hela och knäna tog en betydligt större smäll än magen. 

Som om jag inte redan var ofärdig, blev inte bättre av svullna blå knän. Någon timme efter fallet kom också tankarna. Om Clint inte suttit fast, vad hade hänt? Om inte knäna hade tagit emot smällen och jag istället landat direkt på magen? 

tisdag, januari 31, 2017

the runaways.

Jag fyllde år i november (likt alla andra år), och i present av min blivande man så lovade han bjuda mig på en hotellnatt i valfri (närliggande) stad. När vi nu insåg att han var hockeyfri en helg så chansade vi - och lyckades tajma så att både barn- och hundvakt hade möjlighet att ta hand om våra två små älsklingar. 

Vi siktade in oss på Umeå och min rara kusin Maria bokade in oss på hotellet där hon jobbar, och åh herregud vilket härligt hotell! Stora Hotellet, vi kommer tillbaka fler gånger - det lovar jag. Vi lämnade våra små på morgonen och körde ner till Umeå. Åt lunch och tänkte shoppa, men jag har visst glömt bort hur man gör. Köpte tre kökshanddukar på H&M Home-rean, fyra par strumpor till gossen på Polaren o Pyret samt två små magnetblock på Lagerhaus. Utöver det tittade vi in på Vero Moda (ett måste!), handlade på Systembolaget samt köpte en godispåse på Sega Råttan. Just ja, tog ett varv inne på Eljest också. Utöver det… så var jag inte ens in i några butiker. Och jag som varit någon typ av distriktmästare i shopping i flera år.. pinsamt! 


Just ja. Vi bytte rum på hotellet. TV'n visade något störande felmeddelande och vår stora plan efter middagen (och före) var att ligga på rygg på sängen, se på TV och äta smågodis tills vi somnade av sockerchocken. Så vi fick göra ett snabbt rumsbyte efter middagen, men det gjorde då verkligen ingenting. Det nya rummet var till och med mysigare än det första!

Vi käkade middag på Pinchos. Åt alldeles för mycket. Vi beställde in massa rätter och trodde sedan att vi skulle orka några till.. men när de väl var klara hade maten satt sig och vi fick kämpa i oss de sista. Men vi gick därifrån mätta och väldigt belåtna!  


Söndagen spenderade vi med att äta en härlig frukost, ligga kvar i sängen så länge vi kunde och sedan ta en expresstur till IKEA och köpte lite nya sängkläder och sådant till Miniwargen. Och så skyndade vi hem igen, för att pussa på våra små hjärtan igen. Båda hade skött sig ypperligt hos sina respektive helgvakter. Jag är så otroligt glad att jag har folk i min närhet som tycker (nästan) lika mycket om min son och min hund som jag gör! 

Den trötta gravida mamman behövde komma bort. Troligtvis pappan också, som sov 11 timmar i princip utan att ens vända sig i sängen. Annars kliver han alltid upp långt före tuppen på veckorna, och låter alltid mig få sovmorgon på helgerna. Så även han låg på minus på sömnkontot. 

Tack älskade man för den här helgen. 
Och tack till er som tog hand om våra små. 
Vi är båda väldigt tacksamma!
__________________________________________ Viktoria

måndag, januari 30, 2017

clintan, 10 månader

Tio månader, shit pommes frites! I fredags blev pojken 10 månader, men då vi varit bortresta i helgen har jag inte hunnit sammanställa bilderna till inlägget. Texten skriver jag ofta i telefonen när tiden finns, bilderna tar lite mer tid.

Men tiden går fort när man har roligt. Och när man är småbarnsförälder. 10 månader lixom. Dock sjukt sakta som gravid, ska detta aldrig ta slut?

Vi hälsade förra måndagen på tant Monica på BVC, hon tyckte han gått från att se ut som en bäbis till att bli en liten pojke. Och det håller jag med om! Han planar ut på vikten, men har ändå spräckt 10 kg-gränsen. 10150 gram tror jag det var, men skjuter iväg på höjden en del och mäter nu hela 76,5cm. Stora killen! 

Mat

Här är det samma som sist, inte mycket som ändras. Frukost, lunch, mellis, middag, kvällsflaska och oftast en nattflaska. Är fortfarande inte särskilt intresserad av vår mat, men får smaka på det mesta. Har försökt servera honom små bitar smörgås till mellis, men han är inte särskilt intresserad av att stoppa dem i munnen, utan hunden får de flesta bitarna. Pincettgreppet har han koll på, och gapar glatt om jag matar honom - men kombinationen att plocka upp o stoppa i munnen själv är inte riktigt där. 

Utveckling

Förra månaden skrev jag att han inte hade visat intresse av att ställa sig upp mer än den enda gången han hade ställt sig upp i soffan. Det var då det! Den 19 januari ställde han sig plötsligt upp i sängen en dag och sedan den stunden är stå upp det roligaste som finns. Allra helst i sängen, vilket inte gör underverk med läggningar och sömn. Men även mot soffbordet (med hjälp av en rottingkorg som står under), mot tidningsstället inne på toan (mina lugna toastunder med ett barn krälande på badrumsmattan är över) och mot oss. Han tar gärna stapplande steg när han får bra grepp och balans. Jag tror att det är en bra bit bort innan han ska ta några riktiga steg, men vi vet alla att det komma skall. Han visade glatt upp sina nya kunskaper för tant Monica på BVC i måndags, genom att snabbt slita sig upp med hjälp av pappans kläder. Han behöver någonting att dra i när han ställer sig, men oj vad han övar och kämpar!

Annars ser vi hur tänderna i överkäken är på gång, men inte riktigt vill bryta igenom. Alla fyra längst fram dessutom, på en och samma gång. 


Sömn

Ja, som jag skrev: att kunna stå i sängen gör inte underverk för läggningar och sömn. Han vill, så fort vi lägger honom i sängen, snabbt ställa sig upp. Och. Blir. Så. Arg. När vi hindrar honom! Nån kväll här i början av förra veckan tog det 1h 20min att söva honom, trots att han var sinnesjukt trött! Självklart tajmar han helst ihop sina sämsta kvällar med de kvällar pappan tränar ishockey. Mitt tålamod räcker max en timme, så dessa evighets pojke-vill-ställa-sig-upp-och-mamman-hindrar-det-och-då-blir-pojke-arg-läggningar gör mig tokig! Och jag fattar att han känner av mitt humör och såklart inte blir lättare att söva när mamman blir irriterad. En dålig cirkel! 

Annars sover han oftast fortfarande sina två pass på dagen, ett innan lunch och ett innan middag. Några gånger har han istället kört en långsovning efter lunch, men det hör till undantagen. 


Mamman

Jag klev idag in i vecka 32 och är trött. Tvivlar ofta på mig själv och känner mig oftast otillräcklig. Har galet ont i kroppen. När jag väntade Clint blev jag halvtidssjukskriven i vecka 21-22 och hick hem i vecka 33 (förövrigt exakt ett år sedan jag jobbade mitt sista pass förra söndagen). Då kunde jag sova en stund mitt på dagen och låta kroppen vila. Nu är jag heltidsanställd mamma till en 10-månaders underbar liten kille och med en sambo som dessutom spelar hockey, så tiden för vila är ytterst begränsad. Och det känns! Men så snart hockeysäsongen är över (om ganska precis en månad) så ska vi lägga om våra dagar och kvällar lite, så Jakob kan vara hemma mer och jag få möjlighet att vila. Det är en ynnest att kunna bli gravid och få chansen att skapa liv - men det är fan absolut ingen walk in the park, if you pardon my french. 


Någon gång efter 11-månaders dagen tänkte vi kasta in ett 1-årskalas. Vågar inte riktigt vänta till hans födelsedag tror jag, utan tar nog det säkra före det osäkra och firar gossen ett par veckor tidigare. Miniwargen är som bekant beräknad 6 dagar efter Clintans födelsedag, och ett kalas vill vi såklart hinna ha innan mini tittar ut!

måndag, januari 23, 2017

Clints första vänner.

När vi väntade Clint tänkte vi gå på sådana förberedande föräldragruppsträffar på sjukhuset. Det var fyra stycken och jag gick på.. en. Jakob inte på någon. De passade helt enkelt väldigt dåligt ihop med våra arbetstider just då. Det var en intressant föreläsning, men jag kände så väl att de i den efterföljande diskussionsgruppen andra hade träffats vid ett par tillfällen innan och hunnit lära känna varandra lite, och när jag heller inte hade Mannen att hålla handen med så kändes det lite läskigt. 

När Clint var ett par månader märkte nog min fina BVC-tant att jag var lite (mycket) ensam, och sa mer eller mindre åt mig att att "på måndag, då är det en föräldragruppsträff och ni ska dit". Jag var rädd för ett gäng tjugotvååringar som jag inte skulle ha ett uns gemensamt med - men så fel man kan ha. Istället fick jag den bästa grupp jag kan önska mig - där vi tillhör den yngre halvan! 

Vi har, förutom de träffar BVC anordnat, träffats massor. I höst när Öppna Förskolan på St Olov öppnade så spenderade vi tisdagar där för lek och onsdagar för babysång. Vi har fikat, skrattat och stöttat varandra. Vi har pratat om högt och lågt i vår messengergrupp. Och som jag älskar dessa människor! Vi har lämnat barnen med deras pappor för en kväll och gått på restaurang. Vi har haft lekdejter fyllda med barnskratt och kanske med lite gråt också. 

Summan av det hela - jag är så tacksam att jag blev ihopparad med de här fina människorna. Och jag hoppas för allt i världen att vi kan försöka fortsätta ses, även när barnen växer upp. För det här är verkligen personer som jag har så mycket att tacka för.

Så här lätt är det att få med alla busungar på samma bild, när halva gänget har börjar gå och andra halvan kryper runt. Vi skulle kanske ha satsat på att ta en gemensam bild innan alla blev så rörliga.. 

Clint, Elise, Ellen, tvillingarna Oscar & Alvin, 
samt Ellis som är i full fart att krypa ur bild. 
 __________________________________________ Viktoria

fredag, januari 13, 2017

julen 2016, lite sådär efteråt

Jag har tänkt mycket på traditioner och högtider, nu sedan Clintan kom till världen. Vilka högtider vill vi fira, vad är viktigt för oss - och hur gör vi det bästa av det för vårt (snart våra) barn. Julen är min absoluta favorithögtid och en tanke på att inte ha julgran fanns inte. Jag tänkte också att jag skulle ångra mig bittert, med den lilla marodören här hemma, som gärna pillar på precis allt han kommer åt. Med facit i hand gick det ändå bra. Ja, han pillade på den konstant, åt julgransbollar och drog även omkull granen (över sig själv) en gång. Det gick bra, han var ledsen i omkring 8 sekunder sen var det glömt igen. Att ha julgran i år var inte värre än att ha en katt, tänker jag. Får se hur det går nästa år!

På julaftonsmorgonen vaknade Clint i sin nya pyjamas med jultema och fick öppna sin första julklapp. Det här är något jag vill göra till en tradition, att varje år köpa en ny julpyjamas till barnen och få mysa runt i dessa så länge man bara kan på julafton. Att få ett paket på morgonen har jag vuxit upp med, helst något man kan leka med så man inte blir så övervönt innan tomten kommer. 

Det blev den enda julklappen vi köpte till Clint i år, en xylofon i trä från Plan Toys. Sen fick han massa fina klappar från vår familjer, även om han själv var mest fascinerad av de paketsnören han lyckades få tag i. 

Julafton spenderas i år i Uttersjön med den Cederbergska familjen, och på juldagen åkte vi till Räftkläppen och åt fondue med Wargarna. En härlig och kravlös jul med våra fina familjer! 

onsdag, januari 04, 2017

Clintan, nio månader

Det där med datortid - den är som bekant lågprioriterad. Började skriva på det här inlägget i mobilen på hans niomånadersdag, men inte hunnit/orkat/prioriterat att färdigställa det. Jag ogillar nyårslöften - men ska verkligen försöka bli bättre på det här i år, jag gillar att kunna titta tillbaka och läsa - minnas - vad jag gjort och tänkt om dagarna. 

Hur som helst, grabben har blivit nio månader. Lika länge utanför magen som innanför. Vi har haft vår andra sjukdomsperiod där både Clint och jag har varit däckade strax innan jul. Han hade feber, hosta och allt detta snor. Mycket tårar och tråkiga nätter, helt enkelt. Som tur var klarade sig Mannen bättre och fick ta hand om oss båda på kvällarna. Fick höra att det i alla fall var tur att jag fick vara hemma när jag var sjuk. Och det är det såklart, men mitt lilla heltidsjobb var även han hemma. Inte direkt så att jag kunde spendera dagarna med te, glass och Netflix i soffan - Clint behövde allt sitt oavsett hur dåligt jag mådde. Är glad att det gick över innan jul i alla fall!

Mat

Han är som en klocka. Även om jag hade hoppats på att kunna få in ett till mål på kvällen, men det verkar svårt just nu. Men annars lever vi lixom på tidsschemat 0800, frukost. 1100, lunch. 1400, mellis. 1700, middag. Sen hinner han somna innan det är dags för kvällis, så det får han i flytande form där vid 21-22 när vi går till sängs. Fortfarande vill han ha en flaska om natten, vilket brukar bli kring 03-04. Flaskorna är på ca 220ml och typ 70/30 välling/ersättning och äts mer eller mindre i sömnen. 

Han älskar mat. Gapar som en liten fågelunge och tycker att couscous är det bästa som finns i hela världen. Och pastagratäng! Han är dock sämst på att äta mat med lite större bitar i, som 8-månaders burkarna. Han.. åh.. hittar bara det norrländska uttrycket "tjöjes", men vad heter det på svenska? Kväljningar! Han får kväljningar! Åh herregud, snacka om att tappa bort ord. Men vi har en mixerstav som får åka fram när det vankas 8-månaders mat, så det är inga större problem.

I övrigt får han smaka lite allt möjligt som jag äter. Det mesta uppskattas, även om tex fil var lite väl surt för hans smaklökar. Hallon är en höjdare, däremot.

Utveckling

Alltså, jag blev en sådan där mamma jag inte riktigt trodde jag skulle bli. En sådan där mamma som blir barnsligt stolt över allt mitt barn gör. Eller får - vilket är helt ologiskt! Jag höll nämligen på att spricka av stolthet när jag kände första tanden titta upp! Och direkt efter den kom tand nummer två, så nu har han två små sylvassa valptänder i nederkäken. Sötaste lilla barn! 

Han kryp-ålar fram över golvet i typ 170km/h, och då ska vi inte ens prata om hur fort det går i gåstolen! Nya favoritleken: jaga storebror Gandhi! Dessutom är hunden alldeles för nyfiken och vill helst vara där vi är, vilket resulterar i att han hela tiden blir påkörd av gåstolen och lillebror. Han ställde sig upp i soffan häromveckan, något som vi verkligen inte var beredd på. Annars visar han inget intresse av att stå och gå. 

Vi diskuterar vad som är "nej" här hemma varje dag. Vi föräldrar påstår att ugnen alltid är ajaj, gossen håller inte med. Likaså hundens matskålar, och även här är vi oense. Clint är en liten herre som börjar få hemskt mycket egen vilja! Han pratar på för fullt, men inga försök att säga annat än hänänänänänä och liknande. Ser såklart fram emot hans första mamma, men inser samtidigt att jag kommer få höra det tiosutentals gånger mer än jag vill närmaste åren - med två småbarn hemma. 

Sömn

Vi fortsätter på inslagen linje. Han somnar oftast kring 1900 och vaknar igen mellan 0700 och 0800. Får som sagt en flaska när vi lägger oss och ber om en till mitt i natten någongång. På morgonsidan vaknar han ofta ett par gånger och vill ha tutten, men somnar om när han väl får den. Sover två gånger om dagen, ungefär 45 minuter före lunch och 1-1,5 h på eftermiddagen. Under eftermiddagsluren brukar även mamman passa på att sova lite. 

Mamman

Ja, mamman ja. Hon är nu i vecka 28 med Miniwargen. Kroppen värker, men sinnet känns okej. Går visserligen väldigt mycket upp och ner på den fronten, men har ni fått utskrivet något som hjälper mig med sömnen - vilka jag tar när Jakob har möjlighet att ta natten. Och inser då ännu en gång hur otroligt viktigt sömn är! Jag har mått så mycket bättre mentalt när jag fått känna mig utvilad. Så tänker fortsätta ta dessa piller när tillfällen ges! 

Annars saknar jag att jobba. Kanske inte just saknar jobbet, men saknar att tillhöra och tillföra. Saknar att vara jag och inte bara Clints mamma, även om det är en väldigt ärofull och viktig uppgift även det. Hur fina våra rutiner än är, så saknar jag omväxlingen i vardagen! Men, tidigast till hösten kan jag börja jobba igen, tills dess ska jag försöka göra det bästa av situationen och njuta av (den något tråkiga) ledigheten! 

Ska lägga upp bilderna från jul och nyår också. Men de (i alla fall julens) är så fantastiska att de förtjänar ett alldeles eget inlägg.